Nyårs- och väderreflektion: Sträng kyla, vindstilla och vindkraft är recept för kallt och mörkt även inomhus.
Nu håller kylan Sverige i ett fast grepp. Temperaturen är ca minus 10 grader i Skåne och ner mot minus 30 grader i Norrland. Samtidigt är det, som så ofta, närmast vindstilla vid sträng kyla. Vinden varierar mellan 0 och 3 m/sek.
Att under förhållanden som dessa huvudsakligen behöva förlita sig på vindkraft skulle innebära mörker och kyla även inomhus. Just när efterfrågan på el för uppvärmning och belysning är som högst är vindkraftens bidrag sålunda som minst, och följaktligen behovet av reservkraft som störst. Vid låg temperatur är också risken stor för att vindkraftverkens mekaniska delar fryser sönder eller fryser fast. Slutsats: Vindkraft kan på våra breddgrader inte bli mer än ett marginellt komplement till en kontinuerlig och väderoberoende basproduktion av el.
Statistiken över vindkraften i världen visar att verkningsgraden i genomsnitt uppgår till 23 procent på land och 34 procent till havs. I hela världen står vindkraften för knappt 0,2 procent av världens användning av energi och 1,3 procent av elproduktionen (Kungl. Vetenskapsakademin, KVA, "Uttalande om vindkraft" den 17 september 2009, http://www.kva.se/sv/Vetenskap-i-samhallet/Energi/Vind/).
KVA skriver sålunda:
"I vissa länder, som har förhållandevis mycket vindkraft (t.ex. Danmark och Tyskland), sker en stor del av baskraftproduktionen i kolkraftverk, som också används till reglering av vindkraften. I Sverige, som saknar kolkraftverk, kommer därför vattenkraften, förutom att den svarar för halva baskraftproduktionen, att sättas in som reglerkraft vid bortfall av intermittenta kraftkällor och andra variationer i eltillförseln. Kärnkraften går inte att använda till reglering eftersom omställning av produktionen tar tid."
"Om vindkraft ingår i ett större energisystem medför intermittensen att bortfallet av kraft, när det slutar blåsa eller blåser för mycket, snabbt måste ersättas med s.k. reglerkraft för att upprätthålla stabiliteten i systemet. Elen måste nämligen produceras i samma ögonblick som den används. Ett problem för den planerade utbyggnaden av svensk vindkraft är att vattenkraftens kapacitet som reglerkälla redan är i stort sett fullt utnyttjad (se t.ex. Energimyndighetens rapport ER 2008:24, Vattenkraften och energisystemet)."
Läs mer om KVAs analys av vindkraftens framtida roll i Sveriges elproduktion: http://www.kva.se/sv/Vetenskap-i-samhallet/Energi/Vind/.
torsdag 31 december 2009
måndag 28 december 2009
Timbro har fel om att statens ”nya miljarder göder kommunbyråkrater” (DN debatt idag).
Timbro har fel om att statens ”nya miljarder göder kommunbyråkrater” (DN debatt idag).
Få saker är så uppiggande i dästa mellandagar som ett lustmord på en stor debattartikel! Och så kom idag som på beställning Timbro och lade upp sig på slaktbänken och DN-debatt (den 28/12).
Timbroförfattarna vill inte förstå att resurstillskottet till kommunerna är tillfällig keynesiansk krispolitik, och att deras eget recept skulle medföra högre arbetslöshet och långsiktigt högre offentliga utgifter. De förespråkar därtill mer av centralstyrning och mindre ekonomisk och politisk decentralisering, vilket är ett olyckligt förslag, och särskilt otippat för att komma från Timbro. Vilseledande räknar författarna i procent, istället för antal personer, när det gäller bestämningen av medborgarnas behov av ”välfärd” och kommunernas sysselsättning. Med flera invändningar.
Regeringens tillskott med 17 mdr till kommunerna för 2010 är temporärt. Tillskottet är tillämpad keynesiansk konjunkturpolitik i den kanske värsta och mest abrupta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Resurstillskottet har från första stund varit angivet som en tillfällig krisåtgärd, och inte som någon långsiktig förstärkning av kommunerna medelst statsbidrag. Nu vänder konjunkturen snabbt och samma extratillskott av statsbidrag finns inte behov av framdeles.
När man som regeringen haft som uppgift att välja metod för en keynesiansk efterfrågestimulerande politik är i Sverige temporära statsbidrag till kommunerna den mest kostnadseffektiva metoden. På så sätt håller man uppe sysselsättningen inte bara på kort utan även på lång sikt till relativt låg kostnad. Kommunerna kan nu undgå att behöva göra stora uppsägningar av personal i verksamheter som har en krisoberoende efterfrågan, dvs. medborgarnas behov av vård, skola och omsorg.
Inget av detta förefaller Timbroförfattarna ha förstått. För dem finns inte regeringens motiv att driva en keynesiansk krispolitik mot arbetslöshet. Om deras krisrecept följts skulle totala efterfrågan i ekonomin ha varit lägre, arbetslösheten högre och kommunernas service ha dragits ned från nuvarande nivåer. Regeringspolitiken har varit fråga om att under krisen behålla – inte expandera – existerande kommunal verksamhet, och att förhindra att arbetslösheten fastnar på en långsiktigt hög nivå. Det skulle i så fall medfört långsiktigt högre offentliga utgifter, vilket Timbroförfattarna bortser från.
Tibroförfattarnas empiri och data från 2001-2007 är alltså inte tillämplig för krisläget 2009-10. Det är inte bara fel, som författarna påstår, att regeringen mitt i krisen med bara 95 procent av förra årets BNP som nationens resursbas önskat öka personaltätheten, det är ett helt korkat påstående.
Man kan lägga märke till författarna anger ökningstal för ”byråkrater” i procent, men inte i antal personer. Här är några fällor som Tibroförfattarna gillrat.
De anställda i kommuner (inkl landsting genomgående) är mestadels sysselsatta i vård, skola och omsorg, dvs. även om övriga kategorier växer snabbare i procent, växter de inte snabbare mätt i antal personer. För ”välfärdens” utförande och nivå – som författarna återkommande hänvisar till – är dock antalet ”händer i vården”, och antalet skol- och äldrevårdspersonal det som är avgörande för kvaliteten – inte procenttillväxten hos andra personalkategorier.
Användningen av ordet ”byråkrat” – en typiskt nedsättande beteckning – är avsedd att suggerera fram negativa associationer istället för att säga vad det faktiskt är för slags sysslor som vederbörande utför (livsmedelskontroll, snöröjning, t ex).
Att efterfrågan på offentligfinansierade tjänster växer snabbare än totala BNP-tillväxten är föga förvånande, trots Timbroförfattarnas upprördhet. Efterfrågan på denna typ av tjänster växer nämligen snabbare än BNP i alla mogna industriländer, typ Sverige. Delvis beror det på ändrad befolkningssammansättning (fler gamla, färre skolbarn), men mest på att människor vid högre inkomst efterfrågar mer tjänster snarare än fler varor. Följaktligen växer tjänstesektorn snabbare än den varuproducerande delen av ekonomin, särskilt mätt i antal sysselsatta.
Kravet på att Riksrevisionen av utomstående skall åläggas att ingripa med revision av kommunerna strider mot svensk lag. Bara som en upplysning: Riksrevisionen är självständig, och bestämmer själv vad man i staten ska revidera. Detta är författarna dessvärre är okunniga om vilket är tråkigt med tanke på den höga svansföringen.
Vad som är mer överraskande är att Timbro nu efterlyser statlig centralplanering och fjärrstyrning av kommunernas ”välfärdsverksamhet” genom ”specialdestinerade bidrag”. Verksamheten ska utvärderas med ”på förhand givna resultatvariabler” och ”balansmått”. Det är förvisso otippat att just Timbro skulle föreslå mindre kommunalt ansvarstagande och ut med ansvarsutkrävande i kommunal- och landstingsval! Och in med statlig detaljstyrning, och att ”skölja” in fler statsbyråkrater som ska pilla i kommunernas budgetar, och få ökat befäl över kommunala folkvalda!
FP:s krav på mer statligt inflytande över skolan är bara en liten stilla västanfläkt jämfört med Timbros nya djärva stormanlopp mot kommunalt demokrati och tanken att man lokalt har bättre information än centralt om lokala angelägenheter. Är läxorna från planekonomins årtionden och svensk kommunalpolitik före 1992 redan glömda? Ja, i alla fall på Timbro, kan man konstatera.
Få saker är så uppiggande i dästa mellandagar som ett lustmord på en stor debattartikel! Och så kom idag som på beställning Timbro och lade upp sig på slaktbänken och DN-debatt (den 28/12).
Timbroförfattarna vill inte förstå att resurstillskottet till kommunerna är tillfällig keynesiansk krispolitik, och att deras eget recept skulle medföra högre arbetslöshet och långsiktigt högre offentliga utgifter. De förespråkar därtill mer av centralstyrning och mindre ekonomisk och politisk decentralisering, vilket är ett olyckligt förslag, och särskilt otippat för att komma från Timbro. Vilseledande räknar författarna i procent, istället för antal personer, när det gäller bestämningen av medborgarnas behov av ”välfärd” och kommunernas sysselsättning. Med flera invändningar.
Regeringens tillskott med 17 mdr till kommunerna för 2010 är temporärt. Tillskottet är tillämpad keynesiansk konjunkturpolitik i den kanske värsta och mest abrupta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Resurstillskottet har från första stund varit angivet som en tillfällig krisåtgärd, och inte som någon långsiktig förstärkning av kommunerna medelst statsbidrag. Nu vänder konjunkturen snabbt och samma extratillskott av statsbidrag finns inte behov av framdeles.
När man som regeringen haft som uppgift att välja metod för en keynesiansk efterfrågestimulerande politik är i Sverige temporära statsbidrag till kommunerna den mest kostnadseffektiva metoden. På så sätt håller man uppe sysselsättningen inte bara på kort utan även på lång sikt till relativt låg kostnad. Kommunerna kan nu undgå att behöva göra stora uppsägningar av personal i verksamheter som har en krisoberoende efterfrågan, dvs. medborgarnas behov av vård, skola och omsorg.
Inget av detta förefaller Timbroförfattarna ha förstått. För dem finns inte regeringens motiv att driva en keynesiansk krispolitik mot arbetslöshet. Om deras krisrecept följts skulle totala efterfrågan i ekonomin ha varit lägre, arbetslösheten högre och kommunernas service ha dragits ned från nuvarande nivåer. Regeringspolitiken har varit fråga om att under krisen behålla – inte expandera – existerande kommunal verksamhet, och att förhindra att arbetslösheten fastnar på en långsiktigt hög nivå. Det skulle i så fall medfört långsiktigt högre offentliga utgifter, vilket Timbroförfattarna bortser från.
Tibroförfattarnas empiri och data från 2001-2007 är alltså inte tillämplig för krisläget 2009-10. Det är inte bara fel, som författarna påstår, att regeringen mitt i krisen med bara 95 procent av förra årets BNP som nationens resursbas önskat öka personaltätheten, det är ett helt korkat påstående.
Man kan lägga märke till författarna anger ökningstal för ”byråkrater” i procent, men inte i antal personer. Här är några fällor som Tibroförfattarna gillrat.
De anställda i kommuner (inkl landsting genomgående) är mestadels sysselsatta i vård, skola och omsorg, dvs. även om övriga kategorier växer snabbare i procent, växter de inte snabbare mätt i antal personer. För ”välfärdens” utförande och nivå – som författarna återkommande hänvisar till – är dock antalet ”händer i vården”, och antalet skol- och äldrevårdspersonal det som är avgörande för kvaliteten – inte procenttillväxten hos andra personalkategorier.
Användningen av ordet ”byråkrat” – en typiskt nedsättande beteckning – är avsedd att suggerera fram negativa associationer istället för att säga vad det faktiskt är för slags sysslor som vederbörande utför (livsmedelskontroll, snöröjning, t ex).
Att efterfrågan på offentligfinansierade tjänster växer snabbare än totala BNP-tillväxten är föga förvånande, trots Timbroförfattarnas upprördhet. Efterfrågan på denna typ av tjänster växer nämligen snabbare än BNP i alla mogna industriländer, typ Sverige. Delvis beror det på ändrad befolkningssammansättning (fler gamla, färre skolbarn), men mest på att människor vid högre inkomst efterfrågar mer tjänster snarare än fler varor. Följaktligen växer tjänstesektorn snabbare än den varuproducerande delen av ekonomin, särskilt mätt i antal sysselsatta.
Kravet på att Riksrevisionen av utomstående skall åläggas att ingripa med revision av kommunerna strider mot svensk lag. Bara som en upplysning: Riksrevisionen är självständig, och bestämmer själv vad man i staten ska revidera. Detta är författarna dessvärre är okunniga om vilket är tråkigt med tanke på den höga svansföringen.
Vad som är mer överraskande är att Timbro nu efterlyser statlig centralplanering och fjärrstyrning av kommunernas ”välfärdsverksamhet” genom ”specialdestinerade bidrag”. Verksamheten ska utvärderas med ”på förhand givna resultatvariabler” och ”balansmått”. Det är förvisso otippat att just Timbro skulle föreslå mindre kommunalt ansvarstagande och ut med ansvarsutkrävande i kommunal- och landstingsval! Och in med statlig detaljstyrning, och att ”skölja” in fler statsbyråkrater som ska pilla i kommunernas budgetar, och få ökat befäl över kommunala folkvalda!
FP:s krav på mer statligt inflytande över skolan är bara en liten stilla västanfläkt jämfört med Timbros nya djärva stormanlopp mot kommunalt demokrati och tanken att man lokalt har bättre information än centralt om lokala angelägenheter. Är läxorna från planekonomins årtionden och svensk kommunalpolitik före 1992 redan glömda? Ja, i alla fall på Timbro, kan man konstatera.
fredag 18 december 2009
Sjukskrivning: LO tuffare med "stupstock" än någonsin regeringen. Oppositionen hycklar.
Sjukskrivning: LO tuffare med "stupstock" än någonsin regeringen. Oppositionen hycklar.
Den tidigare tämligen okände moderate riksdagsledamoten Jan Ericson blev i veckan närmast berömd i riksdagen efter ett helt lysande anförande i den – särskilt för moderaterna! – infekterade och besvärliga frågan om tidsbegränsning av sjukskrivningarna.
Oppositionen begärde inte replik på Ericsons anförande.
(läs http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2009/ 10:51, anförande 91).
Jan Ericson lyfte bland annat fram i ljuset att år 2007 presenterade LO en 78-sidig idéskrift om morgondagens sjukförsäkring (Sjukas rätt till stöd
En idéskrift om morgondagens sjukförsäkring. http://pubsys.kooper.se/ericsoniubbhult/files/LO%20Sjukas_ra tt_till_stod.pdf). Den följande framställningen bygger på LO och Ericsons texter.
Inledningsvis ett tänkvärt citat från LO-skriften från 2007 – ett citat som precis lika gärna kunde ha varit stått i en Allianstext:
”Långa sjukskrivningar är en viktig förklaring till den höga sjukfrånvaron i Sverige. Två femtedelar av de pågående sjukskrivningsfallen har pågått i ett år eller mer. I vissa fall kan långtidssjukskrivning givetvis vara berättigad, men mycket tyder på att många människor i onödan fastnar i sjukskrivning.
Det är i många sjukskrivningsfall rationellt för alla inblandade att inget göra, att låta sjukskrivningen fortgå med ersättning från sjukförsäkringen.
Att sjukskrivningar drar ut på tiden drabbar den sjukskrivne hårdast. Chanserna att återgå till arbete krymper när sjukfrånvaron blir längre. Tidiga insatser är det som bäst kan hjälpa den sjukskrivne tillbaka till arbete. De långa sjukskrivningarna riskerar att leda till utslagning från arbetslivet.”
Vidare kan man läsa i LO-skriften från 2007 om nödvändigheten av en bortre gräns för sjukskrivning (det kallas numera av socialdemokrater för ”stupstock”):
"Inte minst kan en tidsgräns för sjukpenningen bidra till att lösa problemet med att människor som varit sjukfrånvarande faller mellan stolarna när försäkringskassan och arbetsförmedlingen ser situationen ur skilda perspektiv. Det markeras när det absolut senast är dags att ansvaret för en människa flyttas från den ena myndigheten till den andra. Detta skulle eliminera risken för att människor tappas bort eller knuffas mellan myndigheterna.
Begränsningen för perioden med sjukpenning kan lämpligen bestämmas till omkring 14 till 15 månader. Perioden får inte vara för kort med tanke på att den både ska inrymma tid för medicinskt tillfrisknande och rehabiliteringsåtgärder. Undantag från tidsbegränsningen måste också vara möjliga. Exempelvis om återgång i arbete förväntas inom rimlig tid, om den sjukskrivne genomgår medicinsk behandling, eller om den medicinska situationen kräver det."
Som Jan Ericson påpekar föreslår LO alltså att tiden i sjukförsäkring begränsas till maximalt 14-15 månader. Den gräns riksdagen beslutat om ligger på 2,5 år, dvs. den dubbla tiden. LO föreslår att undantag medges. Riksdagen har tagit beslut om samtliga de undantag LO föreslår, samt ytterligare några. Riksdagens beslut är alltså betydligt mer generöst än vad LO föreslog i sin rapport.
Socialdemokraterna däremot vill avskaffa tidsgränsen för sjukskrivning efter vad man sagt i de senaste veckornas debatter. Det går rakt mot LO:s förslag, och skulle återinföra alla de problem som LO pekar på i sin rapport.
Det är viktigt att notera att antalet sjukskrivna har minskat med nära 100 000 personer under alliansens regeringstid, vilket gör att mängden sjukskrivna i Sverige börja närma sig nivåerna i jämförbara länder. Många av de tidigare sjukskrivna har kommit ut på arbetsmarknaden.
Under Socialdemokraternas tid vid makten förtidspensionerades 140 människor om dagen. Varje dag, vardag som helgdag, vecka efter vecka, månad efter månad pågick detta. 140 personer om dagen gallrades bort och kasserades från arbetsmarknaden och dömdes till ett liv i utanförskap och med en låg ersättning.
När alliansen tog över regeringsmakten fanns 550 000 personer i förtidspension. I dag är de glädjande nog 50 000 färre, och antalet nya förtidspensionärer har minskat kraftigt.
Att ge aktivt stöd till sjukskrivna för att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet är inte bara viktigt för den enskilde människan. Inom inte alltför många år kommer Sverige, precis som andra länder, att drabbas av mycket stora pensionsavgångar.
Efter hand kommer dagens besvärliga arbetsmarknad att vändas till en situation där Sverige får brist på arbetskraft. Vi kommer aldrig att kunna trygga välfärden och stödet till de verkligt allvarligt sjuka om inte personer med arbetsförmåga får stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete i en omfattning som de klarar av.
Alliansens mål är just att hjälpa alla som kan tillbaka från sjukfrånvaro till arbetsgemenskap, från begränsad sjukpenning till en lön som man kan leva på, från att vara bortglömd till att äntligen synas.
En viktig del i detta är att Sverige nu får en gräns för hur länge man kan vara sjukskriven om man inte är allvarligt sjuk. Sådana gränser finns redan i de flesta andra länder.
När oppositionen nu säger att man vill återinföra den obegränsade sjukskrivningstiden för alla innebär detta med automatik att man återgår till den katastrofala situation som rådde före 2008 års reform.
Socialdemokraterna spelar ett dubbelspel när de säger att de vill riva upp tidsbegränsningen av sjukskrivningstiden samtidigt som de inte har satt av en enda krona för detta i sin alternativa budget, dvs åtskilliga miljarder per år för att återgå till att långtidsförvara människor i sjukförsäkringssystemet.
Visst är det väl lite märkligt att de tre oppositionspartierna som under sin tid vid makten förtidspensionerade människor och tvingade dem att säga upp sig från sina jobb efter så lite som ett års sjukskrivning nu upprörs över att människor som bedöms ha arbetsförmåga efter två och ett halvt år hänvisas till Arbetsförmedlingen för att få hjälp att hitta ett arbete.
Är det inte egentligen det helt självklara att man ser dem som är sjuka, inte glömmer bort dem utan ger dem hjälp och stöd att komma tillbaka? Är det inte just det som är verklig solidaritet och rättvisa i ett välfärdssamhälle – chansen att komma tillbaka?
(Redigerat referat av Jan Ericsons anförande.)
Den tidigare tämligen okände moderate riksdagsledamoten Jan Ericson blev i veckan närmast berömd i riksdagen efter ett helt lysande anförande i den – särskilt för moderaterna! – infekterade och besvärliga frågan om tidsbegränsning av sjukskrivningarna.
Oppositionen begärde inte replik på Ericsons anförande.
(läs http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2009/ 10:51, anförande 91).
Jan Ericson lyfte bland annat fram i ljuset att år 2007 presenterade LO en 78-sidig idéskrift om morgondagens sjukförsäkring (Sjukas rätt till stöd
En idéskrift om morgondagens sjukförsäkring. http://pubsys.kooper.se/ericsoniubbhult/files/LO%20Sjukas_ra tt_till_stod.pdf). Den följande framställningen bygger på LO och Ericsons texter.
Inledningsvis ett tänkvärt citat från LO-skriften från 2007 – ett citat som precis lika gärna kunde ha varit stått i en Allianstext:
”Långa sjukskrivningar är en viktig förklaring till den höga sjukfrånvaron i Sverige. Två femtedelar av de pågående sjukskrivningsfallen har pågått i ett år eller mer. I vissa fall kan långtidssjukskrivning givetvis vara berättigad, men mycket tyder på att många människor i onödan fastnar i sjukskrivning.
Det är i många sjukskrivningsfall rationellt för alla inblandade att inget göra, att låta sjukskrivningen fortgå med ersättning från sjukförsäkringen.
Att sjukskrivningar drar ut på tiden drabbar den sjukskrivne hårdast. Chanserna att återgå till arbete krymper när sjukfrånvaron blir längre. Tidiga insatser är det som bäst kan hjälpa den sjukskrivne tillbaka till arbete. De långa sjukskrivningarna riskerar att leda till utslagning från arbetslivet.”
Vidare kan man läsa i LO-skriften från 2007 om nödvändigheten av en bortre gräns för sjukskrivning (det kallas numera av socialdemokrater för ”stupstock”):
"Inte minst kan en tidsgräns för sjukpenningen bidra till att lösa problemet med att människor som varit sjukfrånvarande faller mellan stolarna när försäkringskassan och arbetsförmedlingen ser situationen ur skilda perspektiv. Det markeras när det absolut senast är dags att ansvaret för en människa flyttas från den ena myndigheten till den andra. Detta skulle eliminera risken för att människor tappas bort eller knuffas mellan myndigheterna.
Begränsningen för perioden med sjukpenning kan lämpligen bestämmas till omkring 14 till 15 månader. Perioden får inte vara för kort med tanke på att den både ska inrymma tid för medicinskt tillfrisknande och rehabiliteringsåtgärder. Undantag från tidsbegränsningen måste också vara möjliga. Exempelvis om återgång i arbete förväntas inom rimlig tid, om den sjukskrivne genomgår medicinsk behandling, eller om den medicinska situationen kräver det."
Som Jan Ericson påpekar föreslår LO alltså att tiden i sjukförsäkring begränsas till maximalt 14-15 månader. Den gräns riksdagen beslutat om ligger på 2,5 år, dvs. den dubbla tiden. LO föreslår att undantag medges. Riksdagen har tagit beslut om samtliga de undantag LO föreslår, samt ytterligare några. Riksdagens beslut är alltså betydligt mer generöst än vad LO föreslog i sin rapport.
Socialdemokraterna däremot vill avskaffa tidsgränsen för sjukskrivning efter vad man sagt i de senaste veckornas debatter. Det går rakt mot LO:s förslag, och skulle återinföra alla de problem som LO pekar på i sin rapport.
Det är viktigt att notera att antalet sjukskrivna har minskat med nära 100 000 personer under alliansens regeringstid, vilket gör att mängden sjukskrivna i Sverige börja närma sig nivåerna i jämförbara länder. Många av de tidigare sjukskrivna har kommit ut på arbetsmarknaden.
Under Socialdemokraternas tid vid makten förtidspensionerades 140 människor om dagen. Varje dag, vardag som helgdag, vecka efter vecka, månad efter månad pågick detta. 140 personer om dagen gallrades bort och kasserades från arbetsmarknaden och dömdes till ett liv i utanförskap och med en låg ersättning.
När alliansen tog över regeringsmakten fanns 550 000 personer i förtidspension. I dag är de glädjande nog 50 000 färre, och antalet nya förtidspensionärer har minskat kraftigt.
Att ge aktivt stöd till sjukskrivna för att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet är inte bara viktigt för den enskilde människan. Inom inte alltför många år kommer Sverige, precis som andra länder, att drabbas av mycket stora pensionsavgångar.
Efter hand kommer dagens besvärliga arbetsmarknad att vändas till en situation där Sverige får brist på arbetskraft. Vi kommer aldrig att kunna trygga välfärden och stödet till de verkligt allvarligt sjuka om inte personer med arbetsförmåga får stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete i en omfattning som de klarar av.
Alliansens mål är just att hjälpa alla som kan tillbaka från sjukfrånvaro till arbetsgemenskap, från begränsad sjukpenning till en lön som man kan leva på, från att vara bortglömd till att äntligen synas.
En viktig del i detta är att Sverige nu får en gräns för hur länge man kan vara sjukskriven om man inte är allvarligt sjuk. Sådana gränser finns redan i de flesta andra länder.
När oppositionen nu säger att man vill återinföra den obegränsade sjukskrivningstiden för alla innebär detta med automatik att man återgår till den katastrofala situation som rådde före 2008 års reform.
Socialdemokraterna spelar ett dubbelspel när de säger att de vill riva upp tidsbegränsningen av sjukskrivningstiden samtidigt som de inte har satt av en enda krona för detta i sin alternativa budget, dvs åtskilliga miljarder per år för att återgå till att långtidsförvara människor i sjukförsäkringssystemet.
Visst är det väl lite märkligt att de tre oppositionspartierna som under sin tid vid makten förtidspensionerade människor och tvingade dem att säga upp sig från sina jobb efter så lite som ett års sjukskrivning nu upprörs över att människor som bedöms ha arbetsförmåga efter två och ett halvt år hänvisas till Arbetsförmedlingen för att få hjälp att hitta ett arbete.
Är det inte egentligen det helt självklara att man ser dem som är sjuka, inte glömmer bort dem utan ger dem hjälp och stöd att komma tillbaka? Är det inte just det som är verklig solidaritet och rättvisa i ett välfärdssamhälle – chansen att komma tillbaka?
(Redigerat referat av Jan Ericsons anförande.)
torsdag 17 december 2009
Ny arbetsmarknadsstatistik idag. Snabbstart av arbetsmarknaden och ekonomin efter krisen.
Ny arbetsmarknadsstatistik idag. Snabbstart av arbetsmarknaden och ekonomin efter krisen.
I september var arbetslösheten 8, 3 procent, därefter i oktober 8,1 procent och i november - enligt dagens SCB-statistisk - nere på 8,0 procent. Arbetslösheten tycks vara på väg ned. Samtidigt ökar sysselsättningen något. Detta är självfallet oerhört glädjande nyheter. (Länk: http://www.scb.se/Pages/PressRelease____284551.aspx )
Alliansen klarar Sverige ur krisen. Arbetslösheten i Sverige kommer definitivt att kunna konstateras minska redan första halvåret 2010. Den globala krisens genomslag tycks bli mindre och kortvarigare i Sverige än i jämförbara länder.
Alliansregeringens arbetslinje och ekonomiska politik har visat sig fungera som en tydligt effektiv krisdämpare, och förefaller nu ge ekonomin en rejäl kick-start.
Alliansens envisa fokus på arbete och snabb återgång till jobb har visat sig helt vara rätt medicin.
Dagens positiva nyheter från arbetsmarknaden är särskilt viktiga för Sveriges pensionärer. Bara genom fler i arbete och en stark ekonomisk bas kan Sveriges pensioner, vård och omsorg tryggas.
I september var arbetslösheten 8, 3 procent, därefter i oktober 8,1 procent och i november - enligt dagens SCB-statistisk - nere på 8,0 procent. Arbetslösheten tycks vara på väg ned. Samtidigt ökar sysselsättningen något. Detta är självfallet oerhört glädjande nyheter. (Länk: http://www.scb.se/Pages/PressRelease____284551.aspx )
Alliansen klarar Sverige ur krisen. Arbetslösheten i Sverige kommer definitivt att kunna konstateras minska redan första halvåret 2010. Den globala krisens genomslag tycks bli mindre och kortvarigare i Sverige än i jämförbara länder.
Alliansregeringens arbetslinje och ekonomiska politik har visat sig fungera som en tydligt effektiv krisdämpare, och förefaller nu ge ekonomin en rejäl kick-start.
Alliansens envisa fokus på arbete och snabb återgång till jobb har visat sig helt vara rätt medicin.
Dagens positiva nyheter från arbetsmarknaden är särskilt viktiga för Sveriges pensionärer. Bara genom fler i arbete och en stark ekonomisk bas kan Sveriges pensioner, vård och omsorg tryggas.
söndag 13 december 2009
Det är inte Sifo som avgör valet - it´s the economy, stupid!
Det är inte Sifo som avgör valet - it´s the economy, stupid!
Med nuvarande BNP-utveckling kommer arbetslösheten att börja falla redan före valet 2010.
Det finns anledning att komma ihåg rådgivarens uppmaning till Bill Clinton under valrörelsen när Clinton tappade fokus och höll på att gå bort sig. Det är den underliggande ekonomiska utvecklingen som oftast visar sig avgöra för hur val går. Trots Sifosiffror och enkla historiska paralleller har Alliansen nu ett utmärkt ekonomiskt utgångsläge. Att Alliansen fått några tuffa puchslag till Lucia ändrar inte detta i en exceptionell tid med global ekonomisk kris: It´s the economy, stupid!
En rimlig uppskattning är att arbetslösheten i Sverige kommer att börja minska under andra kvartalet 2010, dvs. fyra kvartal efter att BNP bottnat och cirka ett kvartal före valet i september 2010.
Den sammantagna bilden är att en vändning på arbetsmarknaden är på gång och att det finns goda utsikter att arbetslösheten når sin topp redan under det andra kvartalet 2010.
Väljarna positiva till ekonomin.
Hushållen - dvs. väljarna - har blivit alltmer optimistiska om sin egen och den svenska ekonomins utveckling. Detaljhandeln ser positivt på utvecklingen den kommande tiden. Hushållens - väljarnas! - konsumtion kan väntas bidra positivt till konjunkturuppgången och mer så än i flera andra länder. Visserligen har hushållens - väljarnas! - skuldsättning ökat på sistone, men det har även deras sparande, liksom värdet på deras tillgångar.
Ingen åtstramning.
Sverige har ett gynnsamt utgångsläge i konjunkturuppgången jämfört med andra länder. Den svenska statskulden ligger på en låg nivå jämfört med andra industriländer. Trots de omfattande stimulansåtgärder som den svenska regeringen har sjösatt åren 2008-10 kommer Sveriges budgetunderskott att vara hanterbara och utan att framkalla behov av långsiktiga åtstramningar. Det gör att Sverige har en väsentligt bättre position jämfört med andra länder, som kommer att behöva sanera sina statsfinanser när konjunkturen vänder. Sverige har förutsättningar att få en snabbare konjunkturuppgång än huvuddelen av alla industriländer.
Den globala konjunkturnedgången drabbade den svenska tillverkningsindustrin hårt. Efterfrågan från utlandet föll dramatiskt, och industriproduktionen sjönk med 20 procent jämfört med tiden innan krisen.
Uppåt 70 000 jobb har försvunnit i industrin. Under tredje kvartalet 2009 stabiliserades BNP och ökade jämfört med andra kvartalet. En ljusning är på väg. Produktionen i tillverkningsindustrin ligger fortfarande på lägre nivå än i slutet av 2008, men under tredje kvartalet 2009 upphörde nedgången.
Bra orderingång.
Exportorderingången steg kraftigt under det tredje kvartalet 2009 och ökade med nära 10 procent jämfört med kvartalet innan (säsongsrensade värden). Inköpschefsindex ökade också markant och ligger nu på en nivå som är bland de högsta i den industrialiserade världen. Den pågående, om än ganska långsamma, återhämtningen hos viktiga handelspartners som övriga EU-länder och Norge understödjer återhämtningen. Tillväxtmarknaderna har blivit allt viktigare för svenska exportföretag och det syns inte minst idag. Svensk export till Kina ökade sålunda med 30 procent redan under det andra kvartalet 2009.
Historiskt sett har orderingång och vinster starkt påverkat investeringsviljan bland företagen. Den ökade orderingången gör att vinstutsikterna nu förbättras. Det har blivit lättare för företag att få tillgång till finansiering av investeringsprojekt, och detta till en låg ränta. Det gör att investeringarna kan börja att gradvis återhämta sig 2010. Staten kommer också att ytterligare öka sina investeringar 2010. Den sammantagna bilden blir att tillväxten i den svenska ekonomin 2010 mycket väl kan överträffa de flesta hittills lagda prognoserna.
Handelsbanken, som allra senast släppt en ny prognos (den 9:e december), spår att tillväxten i den svenska ekonomin blir 2,8 procent av BNP under 2010, vilket är mer än riksbankens 2,5 procent (vilket i sig var en upprevidering från 1,9 procent) och EU-kommissionens 1,4 procent. Det är sannolikt att fler prognosmakare den närmsta tiden reviderar upp sina prognoser för den svenska ekonomin.
Arbetsmarknaden - en tydlig vändning på väg
Handelsbankens analyser visar att arbetslösheten i Sverige brukar nå sin kulmen mellan ett och fyra kvartal efter att fallet i BNP har planat ut, vilket i denna lågkonjunktur skedde under andra kvartalet 2009. Eftersläpningen mellan att BNP vänder och arbetsmarknaden vänder kan i den här lågkonjunkturen väntas bli åt det längre hållet.
En rimlig uppskattning är därför att arbetslösheten kommer börja minska under andra kvartalet 2010, dvs. fyra kvartal efter att BNP bottnat och cirka tre-fyra månader före valet i september 2010.
Ny statistik från SCB och arbetsförmedlingen stödjer också uppfattningen att arbetsmarknaden förbättras snabbare än vad prognosmakarna hittills förutspått. Arbetsförmedlingen anser (den 9:e december) att vändningen på arbetsmarknaden kommer snabbare än vad de tidigare räknat med. De tror att nedgången i sysselsättningen bromsar in kraftigt under år 2010 och upphör under andra halvåret 2010.
Fallet i antalet nyanmälda platser till arbetsförmedlingen har börjat planat ut och inom vissa delar av industrin och byggsektorn har det skett en mindre uppgång i antalet utannonserade jobb. Antalet varsel har sjunkit kraftigt och kommit ned till mer normala nivåer. Under november 2009 varslades knappt 5 000 personer om uppsägning, vilket kan jämföras med att nära 20 000 personer i november 2008. Av dem som varslades i november 2009 arbetade nära hälften inom tillverkningsindustrin.
Jämför man med samma månad för ett år sedan har arbetslösheten dock fortsatt att öka, om än i långsammare takt än tidigare. De senaste månaderna har antalet personer som blivit arbetslösa minskat snabbare än vad stocken av arbetslösa har minskat. Det beror på att de som redan är arbetslösa blir kvar längre i arbetslöshet, men att färre nya personer tillkommit som arbetslösa. Det gör att antalet långtidsarbetslösa fortsätter att öka och på ett år har fördubblats, till 72 000 personer.
Den sammantagna bilden är att en vändning på arbetsmarknaden är på gång och det finns goda utsikter att arbetslösheten når sin toppnivå redan under det andra kvartalet 2010, dvs flera månader före valdagen.
Med nuvarande BNP-utveckling kommer arbetslösheten att börja falla redan före valet 2010.
Det finns anledning att komma ihåg rådgivarens uppmaning till Bill Clinton under valrörelsen när Clinton tappade fokus och höll på att gå bort sig. Det är den underliggande ekonomiska utvecklingen som oftast visar sig avgöra för hur val går. Trots Sifosiffror och enkla historiska paralleller har Alliansen nu ett utmärkt ekonomiskt utgångsläge. Att Alliansen fått några tuffa puchslag till Lucia ändrar inte detta i en exceptionell tid med global ekonomisk kris: It´s the economy, stupid!
En rimlig uppskattning är att arbetslösheten i Sverige kommer att börja minska under andra kvartalet 2010, dvs. fyra kvartal efter att BNP bottnat och cirka ett kvartal före valet i september 2010.
Den sammantagna bilden är att en vändning på arbetsmarknaden är på gång och att det finns goda utsikter att arbetslösheten når sin topp redan under det andra kvartalet 2010.
Väljarna positiva till ekonomin.
Hushållen - dvs. väljarna - har blivit alltmer optimistiska om sin egen och den svenska ekonomins utveckling. Detaljhandeln ser positivt på utvecklingen den kommande tiden. Hushållens - väljarnas! - konsumtion kan väntas bidra positivt till konjunkturuppgången och mer så än i flera andra länder. Visserligen har hushållens - väljarnas! - skuldsättning ökat på sistone, men det har även deras sparande, liksom värdet på deras tillgångar.
Ingen åtstramning.
Sverige har ett gynnsamt utgångsläge i konjunkturuppgången jämfört med andra länder. Den svenska statskulden ligger på en låg nivå jämfört med andra industriländer. Trots de omfattande stimulansåtgärder som den svenska regeringen har sjösatt åren 2008-10 kommer Sveriges budgetunderskott att vara hanterbara och utan att framkalla behov av långsiktiga åtstramningar. Det gör att Sverige har en väsentligt bättre position jämfört med andra länder, som kommer att behöva sanera sina statsfinanser när konjunkturen vänder. Sverige har förutsättningar att få en snabbare konjunkturuppgång än huvuddelen av alla industriländer.
Den globala konjunkturnedgången drabbade den svenska tillverkningsindustrin hårt. Efterfrågan från utlandet föll dramatiskt, och industriproduktionen sjönk med 20 procent jämfört med tiden innan krisen.
Uppåt 70 000 jobb har försvunnit i industrin. Under tredje kvartalet 2009 stabiliserades BNP och ökade jämfört med andra kvartalet. En ljusning är på väg. Produktionen i tillverkningsindustrin ligger fortfarande på lägre nivå än i slutet av 2008, men under tredje kvartalet 2009 upphörde nedgången.
Bra orderingång.
Exportorderingången steg kraftigt under det tredje kvartalet 2009 och ökade med nära 10 procent jämfört med kvartalet innan (säsongsrensade värden). Inköpschefsindex ökade också markant och ligger nu på en nivå som är bland de högsta i den industrialiserade världen. Den pågående, om än ganska långsamma, återhämtningen hos viktiga handelspartners som övriga EU-länder och Norge understödjer återhämtningen. Tillväxtmarknaderna har blivit allt viktigare för svenska exportföretag och det syns inte minst idag. Svensk export till Kina ökade sålunda med 30 procent redan under det andra kvartalet 2009.
Historiskt sett har orderingång och vinster starkt påverkat investeringsviljan bland företagen. Den ökade orderingången gör att vinstutsikterna nu förbättras. Det har blivit lättare för företag att få tillgång till finansiering av investeringsprojekt, och detta till en låg ränta. Det gör att investeringarna kan börja att gradvis återhämta sig 2010. Staten kommer också att ytterligare öka sina investeringar 2010. Den sammantagna bilden blir att tillväxten i den svenska ekonomin 2010 mycket väl kan överträffa de flesta hittills lagda prognoserna.
Handelsbanken, som allra senast släppt en ny prognos (den 9:e december), spår att tillväxten i den svenska ekonomin blir 2,8 procent av BNP under 2010, vilket är mer än riksbankens 2,5 procent (vilket i sig var en upprevidering från 1,9 procent) och EU-kommissionens 1,4 procent. Det är sannolikt att fler prognosmakare den närmsta tiden reviderar upp sina prognoser för den svenska ekonomin.
Arbetsmarknaden - en tydlig vändning på väg
Handelsbankens analyser visar att arbetslösheten i Sverige brukar nå sin kulmen mellan ett och fyra kvartal efter att fallet i BNP har planat ut, vilket i denna lågkonjunktur skedde under andra kvartalet 2009. Eftersläpningen mellan att BNP vänder och arbetsmarknaden vänder kan i den här lågkonjunkturen väntas bli åt det längre hållet.
En rimlig uppskattning är därför att arbetslösheten kommer börja minska under andra kvartalet 2010, dvs. fyra kvartal efter att BNP bottnat och cirka tre-fyra månader före valet i september 2010.
Ny statistik från SCB och arbetsförmedlingen stödjer också uppfattningen att arbetsmarknaden förbättras snabbare än vad prognosmakarna hittills förutspått. Arbetsförmedlingen anser (den 9:e december) att vändningen på arbetsmarknaden kommer snabbare än vad de tidigare räknat med. De tror att nedgången i sysselsättningen bromsar in kraftigt under år 2010 och upphör under andra halvåret 2010.
Fallet i antalet nyanmälda platser till arbetsförmedlingen har börjat planat ut och inom vissa delar av industrin och byggsektorn har det skett en mindre uppgång i antalet utannonserade jobb. Antalet varsel har sjunkit kraftigt och kommit ned till mer normala nivåer. Under november 2009 varslades knappt 5 000 personer om uppsägning, vilket kan jämföras med att nära 20 000 personer i november 2008. Av dem som varslades i november 2009 arbetade nära hälften inom tillverkningsindustrin.
Jämför man med samma månad för ett år sedan har arbetslösheten dock fortsatt att öka, om än i långsammare takt än tidigare. De senaste månaderna har antalet personer som blivit arbetslösa minskat snabbare än vad stocken av arbetslösa har minskat. Det beror på att de som redan är arbetslösa blir kvar längre i arbetslöshet, men att färre nya personer tillkommit som arbetslösa. Det gör att antalet långtidsarbetslösa fortsätter att öka och på ett år har fördubblats, till 72 000 personer.
Den sammantagna bilden är att en vändning på arbetsmarknaden är på gång och det finns goda utsikter att arbetslösheten når sin toppnivå redan under det andra kvartalet 2010, dvs flera månader före valdagen.
tisdag 8 december 2009
Vadå global klimatkris? En koncis genomgång av klimatskeptikernas argument och hur de bemöts.
Vadå global klimatkris? En koncis genomgång av klimatskeptikernas argument och hur de bemöts.
(Wall Street Journal den 6 december 2009)
***********
What Global Warming?
A look at the arguments the skeptics make—and how believers respond.
By MICHAEL TOTTY
When we [WSJ] recently ran an article about ideas on ways to cool the planet, we were swamped with emails from people who were impassioned in their belief that global warming is a myth. It was striking that so many people held views at odds with what is apparently the consensus among climate scientists, as well as policy makers.
That consensus, simply put, states that the planet is warming, and that most of the temperature rise is very likely due to an increase in greenhouse gases in the atmosphere caused by human activity. Barring a reduction in greenhouse-gas emissions, the 21st century will see more frequent heat waves, intense storms and, in the tropics, declines in rainfall.
So, what do the skeptics say? In a nutshell, they argue that the warming in the past century has been modest and that human activities' contribution to the warming has been minimal; there is no crisis. Here are some of their major points—and the response by those who believe in global warming.
WHAT THE SKEPTICS SAY: The Earth isn't warming—at least not to any extent that could actually be called a "crisis." And some data even suggest that the Earth is getting colder.
The planet may have grown warmer over the course of the 20th century. But that warming stopped more than 10 years ago, and since 1998 the trend shows less warming or even cooling. Indeed, the period from December 2007 through November 2008 was the coldest 12-month span of the decade. Even if the planet isn't cooling, there's no evidence that warming is accelerating or that temperatures are increasing at an alarming rate.
THE RESPONSE: It's true: By most measures, average temperatures this decade seem to have plateaued.
But this isn't evidence of a cooling planet. Partly, it's a result of picking an exceptionally hot year—1998—as a starting point. That year experienced an unusually strong El Niño, a natural and periodic warming of the Pacific Ocean that can have powerful effects on global climate.
The long-term trend since the mid-1970s shows warming per decade of about 0.18 degree Celsius (about 0.32 degree Fahrenheit). That temperatures this decade have hardly increased demonstrates how natural year-to-year variations in climate can either add to or subtract from the long-term warming trend caused by the increase in greenhouse gases in the atmosphere.
The '00s still have been exceptionally warm: The 12 years from 1997 through 2008 were among the 15 warmest on record, and the decade itself was hotter than any previous 10-year period. While 2008 was the coolest year since 2000—a result of the cooling counterpart of El Niño—it was still the 11th-warmest year on record. And 2009 is on track to be among the five warmest.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Records of surface temperatures are unreliable and exaggerate the amount of warming.
The reason some scientists think the planet is warming drastically is that they're relying on temperature readings from ground weather stations that in many cases have been artificially boosted by an "urban heat island" effect. Most temperature-gathering weather stations are located in cities or towns. Yet cities generally trap more heat—in asphalt, concrete and other structures—and the effect can be significantly greater than any warming effects of greenhouse gases.
THE RESPONSE: It's true there's an urban heat-island effect. But it hasn't skewed the overall trends that indicate global warming.
NASA's Goddard Institute for Space Studies compares temperature readings from urban weather stations with those from nearby rural stations, and adjusts the urban data so that temperature trends match those of the rural stations. And any trends in the data are based on the rural readings alone. Other scientists have found that apparent differences between urban and rural temperature readings have probably been overstated.
There's also plenty of evidence independent of the urban temperature readings to suggest that the planet is heating up: Oceans are warming, glaciers and permafrost are disappearing, the Arctic ice cap is shrinking, and plants and animals in the Northern Hemisphere are migrating northward out of their historic ranges.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Satellite temperature readings are more reliable than those taken from surface weather stations, and satellites show little warming over the past 30 years.
Satellite readings of temperatures of the lower atmosphere compiled by the University of Alabama-Huntsville show a smaller warming trend over the past 30 years than the surface record. This minor temperature increase is well within natural variations. It may even point to a break, around 2002-03, in the 20th century warming trend.
THE RESPONSE: The earliest studies of temperature trends using satellite data did show significant differences with the surface-temperature trend, but much of that stemmed from problems with how the satellite data were put together.
As errors have been corrected, the satellite and weather-balloon measures of the lower atmosphere show warming trends similar to the surface measures.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There's nothing especially unusual about today's temperatures.
The Earth's climate is constantly changing, and climate shifts have been far more dramatic in the past. Temperatures rose during the Medieval Warm Period, which extended from about 800 to 1300 A.D., and the period was as warm or warmer than the 20th century. That's long before industrialization caused an increase in CO2 levels, undermining the link between rising atmospheric carbon dioxide and rising temperatures.
It's likely that the warming trend we're experiencing today is merely the expected return to warmer temperatures after the Little Ice Age, a period of extremely cold winters from the 16th to the early 19th century.
THE RESPONSE: Reliable temperature records go back only about 150 years.
To get a picture of the pre-modern world's climate, it's necessary to correlate data from a variety of proxy sources around the globe, such as ice cores, coral growth, tree rings and the like. These temperature reconstructions show a similar pattern: a warmer period during the Middle Ages, a cooler period from about 1600 into the 1800s—and much higher temperatures in the late 20th century.
While the reconstructions suggest that temperatures in the Middle Ages were as high as those in the early 20th century, they were probably lower than the sharp temperature increase over the past 30 years. The warmest temperatures before the 20th century probably occurred between 950 and 1100 and were probably more than 0.1 degree Celsius below the 1961-1990 average (which is used as a benchmark for most current temperature measures).
Still, there is a great deal of uncertainty in the temperature reconstructions, and the uncertainty increases as scientists look further back in time. While there's evidence for warm conditions during the Medieval period, exactly when it was warmer and for how long may have varied from place to place around the world.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Natural factors are enough to account for the moderate warming we've seen since 1900.
Changes in solar output in the past have contributed to wide temperature swings across the globe. Other natural phenomena, such as the El Niño Southern Oscillation and its cooling counterpart, La Niña, can cause large but temporary climate shifts.
These normal fluctuations are enough to cause the warming of the planet, while the effects of greenhouse-gas emissions remain relatively small.
THE RESPONSE: There's no question that solar energy and periodic, natural changes affect the world's climate. But these natural factors aren't enough to account for the sharp increase in temperatures since the late 1970s.
Studies of solar output over more than 1,000 years show a strong relationship with temperatures in the Northern Hemisphere; temperatures rise when solar output increases, and they decline when solar radiance, as measured by sunspot and other activity, decreases.
But the studies have also found that solar energy doesn't account for the steep temperature rise since the mid-1970s, a period during which solar output has remained relatively unchanged. The sun's contribution to warming since then has been negligible.
Natural climate changes, like El Niño, also have a definite impact on weather patterns for as much as a decade; El Niño, for instance, accounted for the high temperatures in 1998. But such climate changes occur in recurring cycles and don't show longer-term trends.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There's no evidence that rising sea levels are linked to increased carbon-dioxide levels.
Sea levels are certainly rising, and they have been since the last Ice Age 21,000 years ago. But the observed increases in the 20th century are relatively small, and recent studies indicate that sea levels may have risen more quickly in the first half of the century than in the second. There has been no sign of a recent acceleration in the rate of sea-level rise.
The increases we have seen may reflect only periodic, decade-level fluctuations, not a continuing, long-term increase. This suggests the sea-level rises this century will be about the same as last century and could easily be accommodated.
THE RESPONSE: After rising following the last Ice Age, sea levels stabilized about 2,000 years ago and held fairly steady until about 1800, but they have been rising since then—about 1.7 millimeters a year for the 20th century. Contrary to what the skeptics say, however, satellite readings indicate sea levels rose more steeply—about 3.4 millimeters a year, or a little more than one-eighth of an inch—from 1993 to 2008.
Although such a sharp short-term climb is very likely a sign of a long-term acceleration in sea-level increases, it is recent enough that it still could indicate decade-level variability; assessing the long-term trend will require more years of data.
For the rest of the 21st century, ocean levels are projected to rise at a greater rate as the melting of ice sheets in Greenland and West Antarctica accelerates. Accurate projections of the rise are difficult, however, because the mechanics of the melting ice sheets are poorly understood.
The Intergovernmental Panel on Climate Change, a U.N.-afiliated organization, estimated in 2007 that sea levels will rise between 18 centimeters and 59 centimeters by 2095, with another rise of 10 to 20 centimeters possible if the melting of those ice sheets speeds up. But a recent report predicts that the rise in sea levels this century is likely to be twice as great as the IPCC report projects.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Polar ice isn't disappearing.
Warmer temperatures are partly responsible for recent declines in sea ice in the Arctic, but shifting winds are the main factor. What's more, declines in the northern ice cap have been counterbalanced by increases in the Antarctic ice pack, so there's little net loss of polar ice. These opposite trends argue against the existence of man-made global warming.
THE RESPONSE: The two ends of the Earth do seem to behave differently, but that reflects the complexity of the world's climate system and isn't evidence against global warming.
The Arctic is an ocean surrounded by land, which holds in more heat. Also, as the ice cap melts, the darker ocean absorbs more heat and accelerates the rate of warming. The Antarctic, by contrast, is a continent surrounded by ocean, and climate models predict that it will respond differently to global warming.
In the north, satellite measurements show that Arctic sea ice has decreased steadily since the late 1970s; in September, when the ice cap is at its smallest, sea ice has declined about 10% a decade, or about 28,000 square miles through 2007. Though the ice has recovered somewhat, the September 2009 minimum was still 24% below the average from 1979 to 2000. What's more, the sea ice is thinner and probably reached a record low volume in 2008.
In the Antarctic, meanwhile, wintertime ice has extended its range by about 1%, or almost 39,000 square miles, a decade. (Most Antarctic sea ice typically disappears completely in the summer.) The mechanism for this isn't completely understood; scientists theorize that ozone depletion in the region contributes to stronger and colder winds that promote production of sea ice.
It's possible, too, that increased snowfall—a result of a warmer southern ocean and air temperatures—also adds to the amount of sea ice.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There is no consensus that human-caused warming is creating a disastrous rise in global temperatures. The causes of 20th-century warming are in sharp dispute among scientists, as is the amount of warming expected in the future.
THE RESPONSE: Science is rarely final, and it always has its skeptics. Hypotheses are tested and retested as more data are collected and examined, and disagreements among researchers play a vital role in moving scientific understanding forward.
But the vast majority of scientists who study the climate agree on the essential points: that the Earth is getting warmer and that most of the warming in recent decades has been caused by carbon-dioxide emissions from human activities. As CO2 concentrations increase, the rate of warming will accelerate.
This view, summarized by the Intergovernmental Panel on Climate Change, is endorsed by the world's leading scientific organizations, including the national academies of science in a score of countries and, in the U.S., the American Association for the Advancement of Science, the American Geophysical Union and the American Meteorological Society.
In a recent survey of more than 3,000 Earth scientists, 82% agreed that human activity is a "significant contributing factor" in changing global temperatures. Specialists were in greater agreement: 75 of the 77 climate scientists who actively publish in the field—about 97%—agreed with the statement.
Copyright 2009 Dow Jones & Company, Inc. All Rights Reserved.
(Wall Street Journal den 6 december 2009)
***********
What Global Warming?
A look at the arguments the skeptics make—and how believers respond.
By MICHAEL TOTTY
When we [WSJ] recently ran an article about ideas on ways to cool the planet, we were swamped with emails from people who were impassioned in their belief that global warming is a myth. It was striking that so many people held views at odds with what is apparently the consensus among climate scientists, as well as policy makers.
That consensus, simply put, states that the planet is warming, and that most of the temperature rise is very likely due to an increase in greenhouse gases in the atmosphere caused by human activity. Barring a reduction in greenhouse-gas emissions, the 21st century will see more frequent heat waves, intense storms and, in the tropics, declines in rainfall.
So, what do the skeptics say? In a nutshell, they argue that the warming in the past century has been modest and that human activities' contribution to the warming has been minimal; there is no crisis. Here are some of their major points—and the response by those who believe in global warming.
WHAT THE SKEPTICS SAY: The Earth isn't warming—at least not to any extent that could actually be called a "crisis." And some data even suggest that the Earth is getting colder.
The planet may have grown warmer over the course of the 20th century. But that warming stopped more than 10 years ago, and since 1998 the trend shows less warming or even cooling. Indeed, the period from December 2007 through November 2008 was the coldest 12-month span of the decade. Even if the planet isn't cooling, there's no evidence that warming is accelerating or that temperatures are increasing at an alarming rate.
THE RESPONSE: It's true: By most measures, average temperatures this decade seem to have plateaued.
But this isn't evidence of a cooling planet. Partly, it's a result of picking an exceptionally hot year—1998—as a starting point. That year experienced an unusually strong El Niño, a natural and periodic warming of the Pacific Ocean that can have powerful effects on global climate.
The long-term trend since the mid-1970s shows warming per decade of about 0.18 degree Celsius (about 0.32 degree Fahrenheit). That temperatures this decade have hardly increased demonstrates how natural year-to-year variations in climate can either add to or subtract from the long-term warming trend caused by the increase in greenhouse gases in the atmosphere.
The '00s still have been exceptionally warm: The 12 years from 1997 through 2008 were among the 15 warmest on record, and the decade itself was hotter than any previous 10-year period. While 2008 was the coolest year since 2000—a result of the cooling counterpart of El Niño—it was still the 11th-warmest year on record. And 2009 is on track to be among the five warmest.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Records of surface temperatures are unreliable and exaggerate the amount of warming.
The reason some scientists think the planet is warming drastically is that they're relying on temperature readings from ground weather stations that in many cases have been artificially boosted by an "urban heat island" effect. Most temperature-gathering weather stations are located in cities or towns. Yet cities generally trap more heat—in asphalt, concrete and other structures—and the effect can be significantly greater than any warming effects of greenhouse gases.
THE RESPONSE: It's true there's an urban heat-island effect. But it hasn't skewed the overall trends that indicate global warming.
NASA's Goddard Institute for Space Studies compares temperature readings from urban weather stations with those from nearby rural stations, and adjusts the urban data so that temperature trends match those of the rural stations. And any trends in the data are based on the rural readings alone. Other scientists have found that apparent differences between urban and rural temperature readings have probably been overstated.
There's also plenty of evidence independent of the urban temperature readings to suggest that the planet is heating up: Oceans are warming, glaciers and permafrost are disappearing, the Arctic ice cap is shrinking, and plants and animals in the Northern Hemisphere are migrating northward out of their historic ranges.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Satellite temperature readings are more reliable than those taken from surface weather stations, and satellites show little warming over the past 30 years.
Satellite readings of temperatures of the lower atmosphere compiled by the University of Alabama-Huntsville show a smaller warming trend over the past 30 years than the surface record. This minor temperature increase is well within natural variations. It may even point to a break, around 2002-03, in the 20th century warming trend.
THE RESPONSE: The earliest studies of temperature trends using satellite data did show significant differences with the surface-temperature trend, but much of that stemmed from problems with how the satellite data were put together.
As errors have been corrected, the satellite and weather-balloon measures of the lower atmosphere show warming trends similar to the surface measures.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There's nothing especially unusual about today's temperatures.
The Earth's climate is constantly changing, and climate shifts have been far more dramatic in the past. Temperatures rose during the Medieval Warm Period, which extended from about 800 to 1300 A.D., and the period was as warm or warmer than the 20th century. That's long before industrialization caused an increase in CO2 levels, undermining the link between rising atmospheric carbon dioxide and rising temperatures.
It's likely that the warming trend we're experiencing today is merely the expected return to warmer temperatures after the Little Ice Age, a period of extremely cold winters from the 16th to the early 19th century.
THE RESPONSE: Reliable temperature records go back only about 150 years.
To get a picture of the pre-modern world's climate, it's necessary to correlate data from a variety of proxy sources around the globe, such as ice cores, coral growth, tree rings and the like. These temperature reconstructions show a similar pattern: a warmer period during the Middle Ages, a cooler period from about 1600 into the 1800s—and much higher temperatures in the late 20th century.
While the reconstructions suggest that temperatures in the Middle Ages were as high as those in the early 20th century, they were probably lower than the sharp temperature increase over the past 30 years. The warmest temperatures before the 20th century probably occurred between 950 and 1100 and were probably more than 0.1 degree Celsius below the 1961-1990 average (which is used as a benchmark for most current temperature measures).
Still, there is a great deal of uncertainty in the temperature reconstructions, and the uncertainty increases as scientists look further back in time. While there's evidence for warm conditions during the Medieval period, exactly when it was warmer and for how long may have varied from place to place around the world.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Natural factors are enough to account for the moderate warming we've seen since 1900.
Changes in solar output in the past have contributed to wide temperature swings across the globe. Other natural phenomena, such as the El Niño Southern Oscillation and its cooling counterpart, La Niña, can cause large but temporary climate shifts.
These normal fluctuations are enough to cause the warming of the planet, while the effects of greenhouse-gas emissions remain relatively small.
THE RESPONSE: There's no question that solar energy and periodic, natural changes affect the world's climate. But these natural factors aren't enough to account for the sharp increase in temperatures since the late 1970s.
Studies of solar output over more than 1,000 years show a strong relationship with temperatures in the Northern Hemisphere; temperatures rise when solar output increases, and they decline when solar radiance, as measured by sunspot and other activity, decreases.
But the studies have also found that solar energy doesn't account for the steep temperature rise since the mid-1970s, a period during which solar output has remained relatively unchanged. The sun's contribution to warming since then has been negligible.
Natural climate changes, like El Niño, also have a definite impact on weather patterns for as much as a decade; El Niño, for instance, accounted for the high temperatures in 1998. But such climate changes occur in recurring cycles and don't show longer-term trends.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There's no evidence that rising sea levels are linked to increased carbon-dioxide levels.
Sea levels are certainly rising, and they have been since the last Ice Age 21,000 years ago. But the observed increases in the 20th century are relatively small, and recent studies indicate that sea levels may have risen more quickly in the first half of the century than in the second. There has been no sign of a recent acceleration in the rate of sea-level rise.
The increases we have seen may reflect only periodic, decade-level fluctuations, not a continuing, long-term increase. This suggests the sea-level rises this century will be about the same as last century and could easily be accommodated.
THE RESPONSE: After rising following the last Ice Age, sea levels stabilized about 2,000 years ago and held fairly steady until about 1800, but they have been rising since then—about 1.7 millimeters a year for the 20th century. Contrary to what the skeptics say, however, satellite readings indicate sea levels rose more steeply—about 3.4 millimeters a year, or a little more than one-eighth of an inch—from 1993 to 2008.
Although such a sharp short-term climb is very likely a sign of a long-term acceleration in sea-level increases, it is recent enough that it still could indicate decade-level variability; assessing the long-term trend will require more years of data.
For the rest of the 21st century, ocean levels are projected to rise at a greater rate as the melting of ice sheets in Greenland and West Antarctica accelerates. Accurate projections of the rise are difficult, however, because the mechanics of the melting ice sheets are poorly understood.
The Intergovernmental Panel on Climate Change, a U.N.-afiliated organization, estimated in 2007 that sea levels will rise between 18 centimeters and 59 centimeters by 2095, with another rise of 10 to 20 centimeters possible if the melting of those ice sheets speeds up. But a recent report predicts that the rise in sea levels this century is likely to be twice as great as the IPCC report projects.
WHAT THE SKEPTICS SAY: Polar ice isn't disappearing.
Warmer temperatures are partly responsible for recent declines in sea ice in the Arctic, but shifting winds are the main factor. What's more, declines in the northern ice cap have been counterbalanced by increases in the Antarctic ice pack, so there's little net loss of polar ice. These opposite trends argue against the existence of man-made global warming.
THE RESPONSE: The two ends of the Earth do seem to behave differently, but that reflects the complexity of the world's climate system and isn't evidence against global warming.
The Arctic is an ocean surrounded by land, which holds in more heat. Also, as the ice cap melts, the darker ocean absorbs more heat and accelerates the rate of warming. The Antarctic, by contrast, is a continent surrounded by ocean, and climate models predict that it will respond differently to global warming.
In the north, satellite measurements show that Arctic sea ice has decreased steadily since the late 1970s; in September, when the ice cap is at its smallest, sea ice has declined about 10% a decade, or about 28,000 square miles through 2007. Though the ice has recovered somewhat, the September 2009 minimum was still 24% below the average from 1979 to 2000. What's more, the sea ice is thinner and probably reached a record low volume in 2008.
In the Antarctic, meanwhile, wintertime ice has extended its range by about 1%, or almost 39,000 square miles, a decade. (Most Antarctic sea ice typically disappears completely in the summer.) The mechanism for this isn't completely understood; scientists theorize that ozone depletion in the region contributes to stronger and colder winds that promote production of sea ice.
It's possible, too, that increased snowfall—a result of a warmer southern ocean and air temperatures—also adds to the amount of sea ice.
WHAT THE SKEPTICS SAY: There is no consensus that human-caused warming is creating a disastrous rise in global temperatures. The causes of 20th-century warming are in sharp dispute among scientists, as is the amount of warming expected in the future.
THE RESPONSE: Science is rarely final, and it always has its skeptics. Hypotheses are tested and retested as more data are collected and examined, and disagreements among researchers play a vital role in moving scientific understanding forward.
But the vast majority of scientists who study the climate agree on the essential points: that the Earth is getting warmer and that most of the warming in recent decades has been caused by carbon-dioxide emissions from human activities. As CO2 concentrations increase, the rate of warming will accelerate.
This view, summarized by the Intergovernmental Panel on Climate Change, is endorsed by the world's leading scientific organizations, including the national academies of science in a score of countries and, in the U.S., the American Association for the Advancement of Science, the American Geophysical Union and the American Meteorological Society.
In a recent survey of more than 3,000 Earth scientists, 82% agreed that human activity is a "significant contributing factor" in changing global temperatures. Specialists were in greater agreement: 75 of the 77 climate scientists who actively publish in the field—about 97%—agreed with the statement.
Copyright 2009 Dow Jones & Company, Inc. All Rights Reserved.
söndag 29 november 2009
Finansministern ska respektera AP-fondernas oberoende ställning.
Finansministern ska respektera AP-fondernas oberoende ställning.
Ett genomgående problem i förvaltningen av världens pensionsfonder är att de som styr ovanför fonderna frestas att träda dem för när och påverka dem i sin egen riktning. Att detta görs med motivet att skydda pensionsspararna är legio. Pensionsfonders och pensionssystems oberoende av det politiska och fackliga livet skall vårdas och värnas.
I Sverige har AP-fonderna en oberoende ställning under riksdagen (Regeringsformen RF 11:6).
Finansminister Anders Borg bör således hålla sig på armlängds avstånd från AP-fonderna. Det är olyckligt att han nu återigen lägger sig i deras ägarpolicy. Det är överilat när Borg uttrycker sig som att han bättre begriper pensionsspararnas bästa än fonderna och deras styrelser. Det bör Borg inte utgå från ("det är viktigt att de [AP-fonderna] uppfattar vår signal"). Även om en finansminister ogillar vad fonderna gör just nu och i en viss fråga bör han avstå från att säga att han skickar "signaler". Varje finansminister bör noga respektera fondernas självständiga ställning under riksdagen.
Konflikten med fonderna blommade upp i våren 2009. Sedan dess har frågan behandlats av finansutskottet i riksdagen och riksdagen har fattat beslut. Utan att något enda parti reserverade sig däremot beslöt riksdagen på förslag från finansutskottet om följande text:
"I riktlinjerna [från våren 2009] anger regeringen . följande: 'I företag där AP-fonderna direkt eller genom ett företag är delägare bör AP-fonderna respektive företaget i dialog med övriga ägare verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt.' Detta har ibland i debatten uppfattats som att regeringen ändrat policy och nu vill styra AP-fonderna och att riktlinjerna strider mot fondernas övergripande mål om hög långsiktig avkastning.
Utskottet vill betona att formuleringarna "bör", "i dialog med övriga ägare" och "verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt" inte innebär någon ökad styrning av AP-fondstyrelsernas placeringspolitik från regeringens sida och att fonderna - liksom tidigare - i sin förvaltning inte får ta närings- eller ekonomisk-politiska hänsyn."
I morgon måndag presenteras en ESO-rapport om fondernas administration. Inför den vill jag passa på att påminna om folkpartiets position i frågan om antalet fonder, såsom den formulerades så sent som i maj 2009:
"Nej till ökad maktkoncentration och nya jätte-AP-fonder.
De tankar som på senare tid ventileras om att slå ihop AP-fonderna i pensionssystemet avvisas av Folkpartiet liberalerna.
Att samla AP-kapitalet i en eller två jättefonder innebär en oacceptabel statlig maktkoncentration av ägande och kapitalförvaltning i Sverige. På sikt ser vi stora risker för ekonomisk frihet, marknadsekonomi, fri konkurrens och privat ägande i Sverige. Vi liberaler kämpade inte ned hotet om löntagarfondsocialism för att nu få tillbaka hotet genom en bakdörr ... . Lockelsen att använda sådana jättefonder för andra ändamål än maximering av pensionsspararnas avkastning kan bli makthavare övermäktig och skulle skada pensionsspararna och pensionärernas levnadsstandard." (ur pressmeddelande den 5/5 2009)
Källor:
TT 27/11, DN 28/11, Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU6, AP-fondernas verksamhet t.o.m. 2008, http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3322&doktyp=bet&dok_id= GX01FiU6&rm=2009/10&bet=FiU6, samt pressmeddelande den 5 maj 2009: http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____91585.aspx
Ett genomgående problem i förvaltningen av världens pensionsfonder är att de som styr ovanför fonderna frestas att träda dem för när och påverka dem i sin egen riktning. Att detta görs med motivet att skydda pensionsspararna är legio. Pensionsfonders och pensionssystems oberoende av det politiska och fackliga livet skall vårdas och värnas.
I Sverige har AP-fonderna en oberoende ställning under riksdagen (Regeringsformen RF 11:6).
Finansminister Anders Borg bör således hålla sig på armlängds avstånd från AP-fonderna. Det är olyckligt att han nu återigen lägger sig i deras ägarpolicy. Det är överilat när Borg uttrycker sig som att han bättre begriper pensionsspararnas bästa än fonderna och deras styrelser. Det bör Borg inte utgå från ("det är viktigt att de [AP-fonderna] uppfattar vår signal"). Även om en finansminister ogillar vad fonderna gör just nu och i en viss fråga bör han avstå från att säga att han skickar "signaler". Varje finansminister bör noga respektera fondernas självständiga ställning under riksdagen.
Konflikten med fonderna blommade upp i våren 2009. Sedan dess har frågan behandlats av finansutskottet i riksdagen och riksdagen har fattat beslut. Utan att något enda parti reserverade sig däremot beslöt riksdagen på förslag från finansutskottet om följande text:
"I riktlinjerna [från våren 2009] anger regeringen . följande: 'I företag där AP-fonderna direkt eller genom ett företag är delägare bör AP-fonderna respektive företaget i dialog med övriga ägare verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt.' Detta har ibland i debatten uppfattats som att regeringen ändrat policy och nu vill styra AP-fonderna och att riktlinjerna strider mot fondernas övergripande mål om hög långsiktig avkastning.
Utskottet vill betona att formuleringarna "bör", "i dialog med övriga ägare" och "verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt" inte innebär någon ökad styrning av AP-fondstyrelsernas placeringspolitik från regeringens sida och att fonderna - liksom tidigare - i sin förvaltning inte får ta närings- eller ekonomisk-politiska hänsyn."
I morgon måndag presenteras en ESO-rapport om fondernas administration. Inför den vill jag passa på att påminna om folkpartiets position i frågan om antalet fonder, såsom den formulerades så sent som i maj 2009:
"Nej till ökad maktkoncentration och nya jätte-AP-fonder.
De tankar som på senare tid ventileras om att slå ihop AP-fonderna i pensionssystemet avvisas av Folkpartiet liberalerna.
Att samla AP-kapitalet i en eller två jättefonder innebär en oacceptabel statlig maktkoncentration av ägande och kapitalförvaltning i Sverige. På sikt ser vi stora risker för ekonomisk frihet, marknadsekonomi, fri konkurrens och privat ägande i Sverige. Vi liberaler kämpade inte ned hotet om löntagarfondsocialism för att nu få tillbaka hotet genom en bakdörr ... . Lockelsen att använda sådana jättefonder för andra ändamål än maximering av pensionsspararnas avkastning kan bli makthavare övermäktig och skulle skada pensionsspararna och pensionärernas levnadsstandard." (ur pressmeddelande den 5/5 2009)
Källor:
TT 27/11, DN 28/11, Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU6, AP-fondernas verksamhet t.o.m. 2008, http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3322&doktyp=bet&dok_id= GX01FiU6&rm=2009/10&bet=FiU6, samt pressmeddelande den 5 maj 2009: http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____91585.aspx
Hushållsavdraget har gett tusentals nya jobb
Alliansen har infört skatteavdrag för så kallade ”hushållsnära tjänster”. Enligt nya uppgifter från Skatteverket har totalt cirka 85000 ansökningar om avdrag kommit in. Det innebär att reformen idag hjälper, lågt räknat, 150000–200000 personer att klara vardagen. ”En veritabel succé”, enligt Skatteverkets generaldirektör vid en intern utfrågning nyligen i riksdagens skatteutskott.
Skatteavdraget skulle avskaffas om olyckan är framme och vänstertrojkan vinner valet 2010. Det är ett av deras vallöften om skattehöjningar. Både skröpliga pensionärer som utnyttjat avdraget, och många vuxna barn som för åldriga föräldrars räkning betalar städning och hemhjälp får en besvärligare vardag. Förutom, naturligtvis, alla andra familjer som utnyttjar avdraget.
Till årsskiftet beräknas avdraget för hushållsnära tjänster innebära cirka 10000 ”vita” heltidsjobb, det vill säga jobb med skatt, pensionspoäng och sociala förmåner. Eftersom många av dem som har dessa jobb sannolikt arbetar deltid innebär reformen sysselsättning och arbetslivserfarenhet för betydligt fler. Om vänstertrojkan vinner valet kastas sålunda långt fler än 10000 personer ut i arbetslöshet eller utsatt svartarbete.
Dessa drygt 10000 jobb utförs, enligt företagen som anställt dem, av personer som tidigare var arbetslösa, eller arbetade svart. Det är ingen vågad gissning att en betydande andel av de drygt 10000 personerna sannolikt är invandrare som vid arbetslöshet skulle ha särskilt svårt att hitta nya jobb.
Nu börjar vi kunna se resultatet av denna reform. Om vänstertrojkan vinner valet och avskaffar avdraget för hushållsnära tjänst blir det en svårare vardag för människor som behöver hjälp, och färre vita jobb, inte minst för invandrare.
CARL B HAMILTON
ekonomisk-politisk talesman (FP)
Skatteavdraget skulle avskaffas om olyckan är framme och vänstertrojkan vinner valet 2010. Det är ett av deras vallöften om skattehöjningar. Både skröpliga pensionärer som utnyttjat avdraget, och många vuxna barn som för åldriga föräldrars räkning betalar städning och hemhjälp får en besvärligare vardag. Förutom, naturligtvis, alla andra familjer som utnyttjar avdraget.
Till årsskiftet beräknas avdraget för hushållsnära tjänster innebära cirka 10000 ”vita” heltidsjobb, det vill säga jobb med skatt, pensionspoäng och sociala förmåner. Eftersom många av dem som har dessa jobb sannolikt arbetar deltid innebär reformen sysselsättning och arbetslivserfarenhet för betydligt fler. Om vänstertrojkan vinner valet kastas sålunda långt fler än 10000 personer ut i arbetslöshet eller utsatt svartarbete.
Dessa drygt 10000 jobb utförs, enligt företagen som anställt dem, av personer som tidigare var arbetslösa, eller arbetade svart. Det är ingen vågad gissning att en betydande andel av de drygt 10000 personerna sannolikt är invandrare som vid arbetslöshet skulle ha särskilt svårt att hitta nya jobb.
Nu börjar vi kunna se resultatet av denna reform. Om vänstertrojkan vinner valet och avskaffar avdraget för hushållsnära tjänst blir det en svårare vardag för människor som behöver hjälp, och färre vita jobb, inte minst för invandrare.
CARL B HAMILTON
ekonomisk-politisk talesman (FP)
onsdag 25 november 2009
Det har vänt i ekonomin! Vi går mot ljusare tider.
Det har vänt i ekonomin! Vi går mot ljusare tider.
På arbetsmarknaden är inom kort varslen tillbaka på normal nivå. Prognoserna för sysselsättningen skrivs upp, och prognoserna för arbetslösheten skrivs ned.
På grund av den fruktansvärda chock som drabbade världsekonomin hösten 2008 riskerar dock arbetslösheten i Sverige, liksom i andra länder, att ligga kvar på höga nivåer.
För att arbetslösheten snabbt ska minska behövs ekonomisk-politiska åtgärder. Det innebär hjälp till omställning genom utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket också alliansregeringen genomför. Länens varselsamordnare, kommunerna och högskolorna har redan av regeringen fått det antal utbildningsplatser som de själva anser att de kan hantera utan kvalitetsproblem.
EU-kommissionen har gjort prognoser för varje medlemsland och för hela EU. Prognoserna visar att tillväxten väntas blir högre och arbetslösheten lägre i Sverige jämfört med hela EU och med euroländerna.
Kommissionen uppskattar att det svenska budgetunderskottet 2010 kommer att vara drygt tre procent, medan budgetunderskottet inom EU i genomsnitt väntas bli mer än dubbelt så stor, drygt 7 procent.
Arbetslösheten i Sverige väntas stanna på 8,5 procent i år, vilket är lägre än EU-snittet (9,1 procent) och även lägre än genomsnittet för eurozonen (9,5 procent).
Arbetslösheten i Sverige väntas dock öka under 2010 till 10,2 procent, vilket är en hög nivå men dock snäppet lägre än EU-snittet för 2010 och lägre än genomsnittet för euroländerna på 10,7 procent.
Det går alltså bättre för Sverige än för andra länder. Vi kan vara en liten smula stolta över det – om än alls icke nöjda.
Vänstertrojkans svar på nedgången i den privata industrin är löften om att permanent öka de offentliga utgifterna.
Det är dock riskfyllt att lägga förslag på förslag som långsiktigt och permanent skulle öka den offentliga sektorns utgifter när det istället är den privata sektorn som behöver få en rejäl skjuts. Trojkaförslagen ökar risken för långsiktiga budgetunderskott.
En sådan politik är särskilt allvarlig i kombination med en trend mot långsiktigt stigande utgifter på grund av det faktum att allt färre ska försörja allt fler.
Långt före 2020-talet blir denna fråga akut. På 2020-talet vill dessutom vänstertrojkan börja avveckla nästan hälften av svensk elproduktion, nämligen den som kommer från kärnkraft.
Alltså: Om vi ska kunna kontinuerligt höja standarden i vård och omsorg, och om finansieringen av detta ska ske gemensamt, som jag vill, – ja då driver enbart befolkningsutvecklingen landet mot underskott och högre skatter.
Men vi kan motverka den här underliggande trenden mot högre underskott och högre skatter genom att öka antalet arbetade timmar.
Hur gör man det?
Jo, genom att arbete görs lönsamt, och mer lönsamt än att inte arbeta. Här ligger grundmotivet för jobbskatteavdraget.
Visionen är att vi ska bo i ett land där ökade kostnader för allt bättre vård och omsorg för våra gamla och våra barn, varken ska täckas med ständigt ökad skuldsättning, eller med allt högre skatter.
Vi ska ha världens bästa vård och omsorg, och det får vi inte med världens högsta skatter lagda på de 4,7 miljoner i Sverige som arbetar!
I Sverige var det dessvärre länge sedan ”hälften kvar” var en realitet i skattepolitiken. Att ytterligare öka skatten för dem som arbetar i ett land ett av världens högsta skattesatser – och världens högsta marginalskatter när Danmark nu sänker sina – är inte att plocka gåsen – utan snarare att nacka den. Och då får vi inte världens bästa vård och omsorg!
Befolkningsutvecklingen väcker följande fråga som jag tycker många i Sverige ska fundera över: Vad är det för fel med att sänka skatten för dem som bidrar till BNP, så att BNP kan bli större?
I detta läge föreslår vänstertrojkan att vi som land ska gå ännu mera mot strömmen och införa världens med råge högsta marginalskatter. Men vi lever inte, som trojkan tycks tro, i Tage Erlanders eller Olof Palmes gamla värld. Vi lever istället i en värld med skattekonkurrens mellan länder och rörliga skattebaser, dvs. folk, företag och kapital flyttar om våra skatter avviker för mycket från grannarnas.
Vid trojkavinst i valet 2010 riskerar vi att få världens högsta skatter, och utan lyckas åstadkomma någon särskilt bra finansiering av vård, skola och omsorg. Vi nackar gåsen.
Det kanske passar friska pensionärer som ändå har goda inkomster efter skatt, men inte skröpliga pensionärer som behöver vård och omsorg och med måttliga inkomster.
Politiken måste därför fokusera på att bevara och utveckla den totala lönesumman i landet – inte den totala skattesumman!
Till de pensionärer och pensionärsorganisationer som nu ropar ”Orättvist!” om jobbskatteavdraget och vill skärpa skatten på arbete vill jag säga så här:
OK låt då BNP växa mindre! Och låt oss minska den ekonomiska basen för pensioner, vård och omsorg! och ni får se hur kul det blir på 2020-talet att vara pensionär, när dessutom nästan halva dagens elproduktionen ska väck, om vänstertrojkan får bestämma.
Nästa alla länder har faktiskt i sina skattesystem ett avdrag från arbetsinkomster, och som inte får göras mot pensionsinkomster, dvs. ett jobbskatteavdrag av det slag alliansregeringen infört.
Det gäller följande länder: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Japan, Kanada, Nederländerna, Nya Zeeland, Storbritannien, Spanien (dock bara för kvinnor), Tyskland, Ungern, USA och Österrike.
Gemensamt för dessa jobbskatteavdrag är, just det, att det går till dem som jobbar. Pensionärer över hela den industrialiserade världen verkar acceptera att också de själva tjänar på att fler arbetar och betalar skatt, eftersom det ger mer resurser till bland annat pensioner, vård och omsorg.
Kan det möjligen vara så att man i dessa femton länder begripit något som vänstertrojkan i Sverige inte förstått? Jag vill väcka det som en idé att fundera över.
Och glöm inte att svenska pensionärer betalade högre skatt på Göran Perssons tid än de gör idag. Och att Mona Sahlin i samband med första maj 2009 lovade höjd skatt för alla. Det blir skattehöjningar både för de som jobbar och för pensionärer om vänstertrojkan vinner valet, var så säker.
Utöver höjda inkomstskatter vill till exempel socialdemokraterna införa en ny förmögenhetsskatt, där även bostäder räknas in, som riskerar leda till en stor skattesmäll för många äldre i storstadsregionerna.
Hade vi inte haft koldioxidskatt i Sverige hade utsläppen varit ca 20 procent högre än de nu är. Det är viktigt att fortsätta med avgifter och successivt stigande kostnad för utsläpp av koldioxid, både i form av skatt, och i form av avgift för utsläppsrätter.
I länder med stora budgetunderskott kommer säkert förslag om höjda koldioxidskatter som en finansiering av stora underskott. Inget ont som inte för något gott med sig, alltså, men just det argumentet för koldioxidskatt behövs inte i Sverige.
På arbetsmarknaden är inom kort varslen tillbaka på normal nivå. Prognoserna för sysselsättningen skrivs upp, och prognoserna för arbetslösheten skrivs ned.
På grund av den fruktansvärda chock som drabbade världsekonomin hösten 2008 riskerar dock arbetslösheten i Sverige, liksom i andra länder, att ligga kvar på höga nivåer.
För att arbetslösheten snabbt ska minska behövs ekonomisk-politiska åtgärder. Det innebär hjälp till omställning genom utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket också alliansregeringen genomför. Länens varselsamordnare, kommunerna och högskolorna har redan av regeringen fått det antal utbildningsplatser som de själva anser att de kan hantera utan kvalitetsproblem.
EU-kommissionen har gjort prognoser för varje medlemsland och för hela EU. Prognoserna visar att tillväxten väntas blir högre och arbetslösheten lägre i Sverige jämfört med hela EU och med euroländerna.
Kommissionen uppskattar att det svenska budgetunderskottet 2010 kommer att vara drygt tre procent, medan budgetunderskottet inom EU i genomsnitt väntas bli mer än dubbelt så stor, drygt 7 procent.
Arbetslösheten i Sverige väntas stanna på 8,5 procent i år, vilket är lägre än EU-snittet (9,1 procent) och även lägre än genomsnittet för eurozonen (9,5 procent).
Arbetslösheten i Sverige väntas dock öka under 2010 till 10,2 procent, vilket är en hög nivå men dock snäppet lägre än EU-snittet för 2010 och lägre än genomsnittet för euroländerna på 10,7 procent.
Det går alltså bättre för Sverige än för andra länder. Vi kan vara en liten smula stolta över det – om än alls icke nöjda.
Vänstertrojkans svar på nedgången i den privata industrin är löften om att permanent öka de offentliga utgifterna.
Det är dock riskfyllt att lägga förslag på förslag som långsiktigt och permanent skulle öka den offentliga sektorns utgifter när det istället är den privata sektorn som behöver få en rejäl skjuts. Trojkaförslagen ökar risken för långsiktiga budgetunderskott.
En sådan politik är särskilt allvarlig i kombination med en trend mot långsiktigt stigande utgifter på grund av det faktum att allt färre ska försörja allt fler.
Långt före 2020-talet blir denna fråga akut. På 2020-talet vill dessutom vänstertrojkan börja avveckla nästan hälften av svensk elproduktion, nämligen den som kommer från kärnkraft.
Alltså: Om vi ska kunna kontinuerligt höja standarden i vård och omsorg, och om finansieringen av detta ska ske gemensamt, som jag vill, – ja då driver enbart befolkningsutvecklingen landet mot underskott och högre skatter.
Men vi kan motverka den här underliggande trenden mot högre underskott och högre skatter genom att öka antalet arbetade timmar.
Hur gör man det?
Jo, genom att arbete görs lönsamt, och mer lönsamt än att inte arbeta. Här ligger grundmotivet för jobbskatteavdraget.
Visionen är att vi ska bo i ett land där ökade kostnader för allt bättre vård och omsorg för våra gamla och våra barn, varken ska täckas med ständigt ökad skuldsättning, eller med allt högre skatter.
Vi ska ha världens bästa vård och omsorg, och det får vi inte med världens högsta skatter lagda på de 4,7 miljoner i Sverige som arbetar!
I Sverige var det dessvärre länge sedan ”hälften kvar” var en realitet i skattepolitiken. Att ytterligare öka skatten för dem som arbetar i ett land ett av världens högsta skattesatser – och världens högsta marginalskatter när Danmark nu sänker sina – är inte att plocka gåsen – utan snarare att nacka den. Och då får vi inte världens bästa vård och omsorg!
Befolkningsutvecklingen väcker följande fråga som jag tycker många i Sverige ska fundera över: Vad är det för fel med att sänka skatten för dem som bidrar till BNP, så att BNP kan bli större?
I detta läge föreslår vänstertrojkan att vi som land ska gå ännu mera mot strömmen och införa världens med råge högsta marginalskatter. Men vi lever inte, som trojkan tycks tro, i Tage Erlanders eller Olof Palmes gamla värld. Vi lever istället i en värld med skattekonkurrens mellan länder och rörliga skattebaser, dvs. folk, företag och kapital flyttar om våra skatter avviker för mycket från grannarnas.
Vid trojkavinst i valet 2010 riskerar vi att få världens högsta skatter, och utan lyckas åstadkomma någon särskilt bra finansiering av vård, skola och omsorg. Vi nackar gåsen.
Det kanske passar friska pensionärer som ändå har goda inkomster efter skatt, men inte skröpliga pensionärer som behöver vård och omsorg och med måttliga inkomster.
Politiken måste därför fokusera på att bevara och utveckla den totala lönesumman i landet – inte den totala skattesumman!
Till de pensionärer och pensionärsorganisationer som nu ropar ”Orättvist!” om jobbskatteavdraget och vill skärpa skatten på arbete vill jag säga så här:
OK låt då BNP växa mindre! Och låt oss minska den ekonomiska basen för pensioner, vård och omsorg! och ni får se hur kul det blir på 2020-talet att vara pensionär, när dessutom nästan halva dagens elproduktionen ska väck, om vänstertrojkan får bestämma.
Nästa alla länder har faktiskt i sina skattesystem ett avdrag från arbetsinkomster, och som inte får göras mot pensionsinkomster, dvs. ett jobbskatteavdrag av det slag alliansregeringen infört.
Det gäller följande länder: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Japan, Kanada, Nederländerna, Nya Zeeland, Storbritannien, Spanien (dock bara för kvinnor), Tyskland, Ungern, USA och Österrike.
Gemensamt för dessa jobbskatteavdrag är, just det, att det går till dem som jobbar. Pensionärer över hela den industrialiserade världen verkar acceptera att också de själva tjänar på att fler arbetar och betalar skatt, eftersom det ger mer resurser till bland annat pensioner, vård och omsorg.
Kan det möjligen vara så att man i dessa femton länder begripit något som vänstertrojkan i Sverige inte förstått? Jag vill väcka det som en idé att fundera över.
Och glöm inte att svenska pensionärer betalade högre skatt på Göran Perssons tid än de gör idag. Och att Mona Sahlin i samband med första maj 2009 lovade höjd skatt för alla. Det blir skattehöjningar både för de som jobbar och för pensionärer om vänstertrojkan vinner valet, var så säker.
Utöver höjda inkomstskatter vill till exempel socialdemokraterna införa en ny förmögenhetsskatt, där även bostäder räknas in, som riskerar leda till en stor skattesmäll för många äldre i storstadsregionerna.
Hade vi inte haft koldioxidskatt i Sverige hade utsläppen varit ca 20 procent högre än de nu är. Det är viktigt att fortsätta med avgifter och successivt stigande kostnad för utsläpp av koldioxid, både i form av skatt, och i form av avgift för utsläppsrätter.
I länder med stora budgetunderskott kommer säkert förslag om höjda koldioxidskatter som en finansiering av stora underskott. Inget ont som inte för något gott med sig, alltså, men just det argumentet för koldioxidskatt behövs inte i Sverige.
måndag 23 november 2009
Landsmötesbeslut: Elmätning i realtid spar pengar och energi
Elmätning i realtid spar pengar och energi
Det är svårt för mig som elkund att se på min elräkning om jag ändrar mitt beteende och sänker min energiförbrukning. Detta fattade folkpartiet på sitt landsmöte i helgen beslut om ändra på, skriver Carl B Hamilton (FP).
Sedan den 1 juli 2009 ska, enligt lag, avläsning av elförbrukningen göras minst en gång i månaden. Det är dock fortfarande för långt mellan gångerna för att mätningarna ska kunna fungera som ett instrument för att se effekten av ändrad elanvändning i hemmet, och därmed kostnadseffektiva energibesparingar. Dagens system går dock att ändra på.
Numera finns elmätare på marknaden som i realtid mäter elförbrukningen i hemmet och som via mobilsändare skickar vidare informationen, som man sedan kan läsa av till exempel på en hemsida. På detta sätt går det att se exakt hur mycket el som hushållet sparar när en viss apparat eller lampa stängs av, och hur ändrat beteende påverkar min årliga elförbrukning och räkning. På så sätt får elkonsumenterna en starkare drivkraft att undersöka hur de kan spara energi.
Konsumtionen kan anpassas
Hushållets konsumtion kan anpassas till hur elpriserna varierar över dygnet, veckan och årstiden. Hushållen kan välja att köra hushållsmaskiner, duscha, ladda sina elbilar, med mera under de perioder på dygnet då den totala efterfrågan på el är låg. Det ger en jämnare elförbrukning samt lägre elkostnader för hushållen. Det finns även en vinst för samhället: Ju fler som konsumerar el när efterfrågan är låg desto mindre blir risken för flaskhalsar i elnäten och behovet av kostsamma utbyggnader. På sikt har en sådan ”smartare” energianvändning stor potential att förbättra effektiviteten i våra energisystem.
I dag råder dock monopol på elmätarmarknaden i Sverige. Det är nätoperatören som är ansvarig för elmätaren och avläsningen av elförbrukningen. Nätoperatören har inget intresse av att utveckla elmätarna utöver vad lagen kräver. Det gör att monopolet bromsar möjligheten till högre energieffektivitet. Lösningen på detta är att avreglera marknaden för elmätare.
Tyskland ligger före
I Tyskland är redan denna marknad avreglerad. Där är det elleverantören som äger de nya mätarna som de installerar och hyr ut till elkunderna. Elleverantören är också ansvarig för att ta in avgiften för nätet och betala den vidare till nätoperatören. Det finns redan en standard för mätare som gör det möjligt för nätbolagen att överlåta elmätningen till de leverantörer som vill erbjuda sina kunder nya mätare. Men i sista hand är det hushållen själva som väljer om de vill byta elleverantör, elmätare eller betala hyra för elmätaren.
En avreglering av elmätarmarknaden betyder alltså inte ett obligatoriskt mätarbyte, men öppnar nya möjligheter för hushåll som vill kunna hålla nere elförbrukningen och kostnaden. Det skulle troligen också bidra till ökad kundrörlighet, vilket vore välkommet ur konkurrenssynpunkt.
Folkpartiet – i likhet med Konkurrensverket – anser att de som vill anamma den nya tekniken och med hjälp av den effektivisera sin energianvändning och sänka sina elkostnader ska kunna göra det.
Carl B Hamilton (FP), riksdagsman och energipolitisk talesman.
Det är svårt för mig som elkund att se på min elräkning om jag ändrar mitt beteende och sänker min energiförbrukning. Detta fattade folkpartiet på sitt landsmöte i helgen beslut om ändra på, skriver Carl B Hamilton (FP).
Sedan den 1 juli 2009 ska, enligt lag, avläsning av elförbrukningen göras minst en gång i månaden. Det är dock fortfarande för långt mellan gångerna för att mätningarna ska kunna fungera som ett instrument för att se effekten av ändrad elanvändning i hemmet, och därmed kostnadseffektiva energibesparingar. Dagens system går dock att ändra på.
Numera finns elmätare på marknaden som i realtid mäter elförbrukningen i hemmet och som via mobilsändare skickar vidare informationen, som man sedan kan läsa av till exempel på en hemsida. På detta sätt går det att se exakt hur mycket el som hushållet sparar när en viss apparat eller lampa stängs av, och hur ändrat beteende påverkar min årliga elförbrukning och räkning. På så sätt får elkonsumenterna en starkare drivkraft att undersöka hur de kan spara energi.
Konsumtionen kan anpassas
Hushållets konsumtion kan anpassas till hur elpriserna varierar över dygnet, veckan och årstiden. Hushållen kan välja att köra hushållsmaskiner, duscha, ladda sina elbilar, med mera under de perioder på dygnet då den totala efterfrågan på el är låg. Det ger en jämnare elförbrukning samt lägre elkostnader för hushållen. Det finns även en vinst för samhället: Ju fler som konsumerar el när efterfrågan är låg desto mindre blir risken för flaskhalsar i elnäten och behovet av kostsamma utbyggnader. På sikt har en sådan ”smartare” energianvändning stor potential att förbättra effektiviteten i våra energisystem.
I dag råder dock monopol på elmätarmarknaden i Sverige. Det är nätoperatören som är ansvarig för elmätaren och avläsningen av elförbrukningen. Nätoperatören har inget intresse av att utveckla elmätarna utöver vad lagen kräver. Det gör att monopolet bromsar möjligheten till högre energieffektivitet. Lösningen på detta är att avreglera marknaden för elmätare.
Tyskland ligger före
I Tyskland är redan denna marknad avreglerad. Där är det elleverantören som äger de nya mätarna som de installerar och hyr ut till elkunderna. Elleverantören är också ansvarig för att ta in avgiften för nätet och betala den vidare till nätoperatören. Det finns redan en standard för mätare som gör det möjligt för nätbolagen att överlåta elmätningen till de leverantörer som vill erbjuda sina kunder nya mätare. Men i sista hand är det hushållen själva som väljer om de vill byta elleverantör, elmätare eller betala hyra för elmätaren.
En avreglering av elmätarmarknaden betyder alltså inte ett obligatoriskt mätarbyte, men öppnar nya möjligheter för hushåll som vill kunna hålla nere elförbrukningen och kostnaden. Det skulle troligen också bidra till ökad kundrörlighet, vilket vore välkommet ur konkurrenssynpunkt.
Folkpartiet – i likhet med Konkurrensverket – anser att de som vill anamma den nya tekniken och med hjälp av den effektivisera sin energianvändning och sänka sina elkostnader ska kunna göra det.
Carl B Hamilton (FP), riksdagsman och energipolitisk talesman.
fredag 20 november 2009
Fler kvinnor i bolagsstyrelser!
Fler kvinnor i bolagsstyrelser
(Artikel med Helene Odenjung publicerad i Dagens Industri 20/11 2009)
Nyligen presenterade Dagens industri (DI) en kartläggning som visade att 17 av börsens största bolag har noll kvinnor i valberedningen och att bara 14 procent av valberedarna är kvinnor. Endast åtta stora börsbolag har jämställda valberedningar, definierat som med minst 40 procent av ett kön. Electrolux är ensamt bland giganterna att ha en valberedning med kvinnor i majoritet. Electrolux visar att det går om man vill.
År 2008 finns det endast en (1) kvinna mer i de 225 börsbolagsstyrelserna i Sverige än året dessförinnan. Mer än 80 procent av styrelsestolarna innehas av män. Granskningen från DI bekräftar tesen att män väljer män.
Jämställdhet handlar om många saker. Det handlar bland annat om synliggörande och makt. Men i grunden handlar jämställdhet om att medvetet arbeta för att likställa kvinnors och mäns rättigheter. För att nå ett jämställt samhälle krävs samverkan och samarbete. Det är dock viktigt att nagla fast som faktum att bristen på jämställdhet idag - liksom genom historien – slår hårdast mot kvinnorna.
Varför går utvecklingen så långsamt? Hur resonerar valberedningarna?
Är ändå inte sanningen att företag sköts bättre av män än kvinnor? Är inte skälet till att det företrädesvis sitter män i styrelser och valberedningar att det är vägen till genomsnittligt högre lönsamhet? Med fler kvinnor på ledande poster i näringslivet skulle lönsamheten sjunka och konkurrenskraften urholkas, eller?
Detta är lackmustestet. Den som svarar ”ja!” på dessa tre frågor bör naturligtvis vara emot fler kvinnor i styrelser och valberedningar. Men, hur många är beredda att avge dessa tre ”ja!”-svar? Inför sina medarbetare och chefer, sina kunder och sina döttrar? Sannolikt ganska få. I så fall bör den rimliga slutsatsen vara att lägga manken till för att få en förändring till stånd.
Vi är övertygade om att mångfald är en förutsättning för framgång och stabilitet i svenska företag. Den som accepterar komparativa fördelar i företagande och länder emellan bör acceptera att olikheter och mångfald är bra ur ett ekonomiskt perspektiv. Att ta tillvara hela arbetskraften på bästa sätt är ekonomiskt klokt. De flesta företag har dessutom både kvinnor och män bland sina kunder och samarbetspartners. Att ta hänsyn till kvinnors och mäns olika förutsättningar i samhället borde vara en självklarhet för företagen.
Argumentet att fler kvinnor i styrelser motverkar grupptänkande (”groupthink”) och därmed främjar lönsamhet och stabilitet är naturligtvis ett argument för mångfald även ur andra aspekter än kön, som exempelvis etnisk bakgrund. Det har många företag begripit när de valt att ta in personer med utländsk bakgrund i sina ledningar och styrelser. Kvinnor som kommer in i styrelser och valberedningar bidrar naturligtvis inte till ökad mångfald om de skulle uppträda som vore de klonade på sina manliga kollegor i fråga om attityder, erfarenheter och fördomar. Men det är inte särskilt troligt, särskilt inte om det är fler än en enstaka kvinna på plats.
Inför folkpartiet liberalernas landsmöte har partistyrelsen lagt fram ett förslag om att utforma en tidsbegränsad jämställdhetsrankning av svenska företag. Vi hoppas att en jämställdhetsrankning under, säg 5-10 år, av svenska företag skulle skapa ett tryck på styrelser och företagsledningar att anstränga sig mer, som Electrolux.
Utgångspunkten för en – må vara ofullkomlig – jämställdhetsrankning bör vara uppgifter som är lätt tillgängliga, som andelen kvinnor på ledande poster – både styrelse, ledningsgrupp och mellanchefer. Men även jämställdhetsplaner och lönekartläggningar skulle kunna vara en del i rankningen. Därutöver får företagen själva frivilligt skicka in uppgifter om faktorer som gör företaget till en mer jämställd arbetsgivare – aktiva insatser för jämställdhet, generösa avtal som gör att fler pappor är hemma med barnen och så vidare.
Vi tror på människors förnuft och samvete. Vi tror heller inte att de flesta män svarar ”ja” på vårt lackmustest. Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut. Därför är det är dags för ett ansvarsfullt ledarskap och låta kompetensen avgöra! Nu är det upp till bevis!
Helene Odenjung, 2:e vice ordförande i folkpartiet, kommunalråd i Göteborg
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
(Artikel med Helene Odenjung publicerad i Dagens Industri 20/11 2009)
Nyligen presenterade Dagens industri (DI) en kartläggning som visade att 17 av börsens största bolag har noll kvinnor i valberedningen och att bara 14 procent av valberedarna är kvinnor. Endast åtta stora börsbolag har jämställda valberedningar, definierat som med minst 40 procent av ett kön. Electrolux är ensamt bland giganterna att ha en valberedning med kvinnor i majoritet. Electrolux visar att det går om man vill.
År 2008 finns det endast en (1) kvinna mer i de 225 börsbolagsstyrelserna i Sverige än året dessförinnan. Mer än 80 procent av styrelsestolarna innehas av män. Granskningen från DI bekräftar tesen att män väljer män.
Jämställdhet handlar om många saker. Det handlar bland annat om synliggörande och makt. Men i grunden handlar jämställdhet om att medvetet arbeta för att likställa kvinnors och mäns rättigheter. För att nå ett jämställt samhälle krävs samverkan och samarbete. Det är dock viktigt att nagla fast som faktum att bristen på jämställdhet idag - liksom genom historien – slår hårdast mot kvinnorna.
Varför går utvecklingen så långsamt? Hur resonerar valberedningarna?
Är ändå inte sanningen att företag sköts bättre av män än kvinnor? Är inte skälet till att det företrädesvis sitter män i styrelser och valberedningar att det är vägen till genomsnittligt högre lönsamhet? Med fler kvinnor på ledande poster i näringslivet skulle lönsamheten sjunka och konkurrenskraften urholkas, eller?
Detta är lackmustestet. Den som svarar ”ja!” på dessa tre frågor bör naturligtvis vara emot fler kvinnor i styrelser och valberedningar. Men, hur många är beredda att avge dessa tre ”ja!”-svar? Inför sina medarbetare och chefer, sina kunder och sina döttrar? Sannolikt ganska få. I så fall bör den rimliga slutsatsen vara att lägga manken till för att få en förändring till stånd.
Vi är övertygade om att mångfald är en förutsättning för framgång och stabilitet i svenska företag. Den som accepterar komparativa fördelar i företagande och länder emellan bör acceptera att olikheter och mångfald är bra ur ett ekonomiskt perspektiv. Att ta tillvara hela arbetskraften på bästa sätt är ekonomiskt klokt. De flesta företag har dessutom både kvinnor och män bland sina kunder och samarbetspartners. Att ta hänsyn till kvinnors och mäns olika förutsättningar i samhället borde vara en självklarhet för företagen.
Argumentet att fler kvinnor i styrelser motverkar grupptänkande (”groupthink”) och därmed främjar lönsamhet och stabilitet är naturligtvis ett argument för mångfald även ur andra aspekter än kön, som exempelvis etnisk bakgrund. Det har många företag begripit när de valt att ta in personer med utländsk bakgrund i sina ledningar och styrelser. Kvinnor som kommer in i styrelser och valberedningar bidrar naturligtvis inte till ökad mångfald om de skulle uppträda som vore de klonade på sina manliga kollegor i fråga om attityder, erfarenheter och fördomar. Men det är inte särskilt troligt, särskilt inte om det är fler än en enstaka kvinna på plats.
Inför folkpartiet liberalernas landsmöte har partistyrelsen lagt fram ett förslag om att utforma en tidsbegränsad jämställdhetsrankning av svenska företag. Vi hoppas att en jämställdhetsrankning under, säg 5-10 år, av svenska företag skulle skapa ett tryck på styrelser och företagsledningar att anstränga sig mer, som Electrolux.
Utgångspunkten för en – må vara ofullkomlig – jämställdhetsrankning bör vara uppgifter som är lätt tillgängliga, som andelen kvinnor på ledande poster – både styrelse, ledningsgrupp och mellanchefer. Men även jämställdhetsplaner och lönekartläggningar skulle kunna vara en del i rankningen. Därutöver får företagen själva frivilligt skicka in uppgifter om faktorer som gör företaget till en mer jämställd arbetsgivare – aktiva insatser för jämställdhet, generösa avtal som gör att fler pappor är hemma med barnen och så vidare.
Vi tror på människors förnuft och samvete. Vi tror heller inte att de flesta män svarar ”ja” på vårt lackmustest. Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut. Därför är det är dags för ett ansvarsfullt ledarskap och låta kompetensen avgöra! Nu är det upp till bevis!
Helene Odenjung, 2:e vice ordförande i folkpartiet, kommunalråd i Göteborg
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
måndag 16 november 2009
Bevara de många små fallen, bäckarna och åarna.
(Publicerad i Upsala Nya Tidning den 14 november 2009.)
En fördel med energiöverenskommelsen 2009 om att tillåta ny kärnkraft, är att olika skadliga ingrepp i miljön för ökad elproduktion inte krävs. Till folkpartiets landsmöte nästa vecka föreslår sålunda partistyrelsen att partiet inte ska acceptera någon utbyggnad av den småskaliga vattenkraften. Bäckar, åar och andra mindre vattendrag ska skyddas mot ytterligare exploatering.
Inget statligt stöd ska få utgå till småskalig vattenkraft efter att nuvarande överenskommelser och kontrakt löpt ut. Enligt förslaget kommer Folkpartiet bara att acceptera uppgradering och effektivitetshöjningar i existerande anläggningar och på marknadsmässiga villkor.
Huvudskälet till ställningstagandet är att nyttan i form av ytterligare elkraft inte står i proportion till skadan på miljön vid exploatering. Tillskottet av el från småskalig vattenkraft är helt marginellt för eltillförseln. I Sverige finns idag ca 1700 vattenkraftverk med en effekt under 1 500 kW och som därmed betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Detta är visserligen ca 63 procent av antalet vattenkraftsanläggningar i landet, men de är små och bidrar med mindre än 3 procent av elproduktionen. Småskalig vattenkraft är alltså närmast marginell jämfört med den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion. Tillskottet vore av ännu mer marginell betydelse (1-3 TWh/år).
All vattenkraftutbyggnad får stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och ett kraftverk påverkar bland annat fisket. Fördämningar förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtliv i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för sportfiske och övrigt fritidsliv. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften riskerar också att omintetgöra tidigare restaureringar.
Systemet med elcertifikat infördes för att ekonomiskt stödja utbyggnad förnybar energi, inklusive småskaliga vattenkraftverk, trots deras miljöförstörande inverkan. Genom elcertifikatsystemet, i kombination med prognoserna om långsiktigt stigande elpriser, har det skapats ett nymornat intresse för nya små vattenkraftverk i outbyggda vattendrag och för nystart av idag nedlagda små vattenkraftsanläggningar. I dag beräknas cirka 50 outbyggda vattendrag hotas av sådan utbyggnad. Denna omfattning kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med långtidsprognoser om lägre elpriser. Detta är ett viktigt skäl för omprövning.
En utbyggnad av småskalig vattenkraft är idag också obehövlig med tanke på att vi efter Alliansens energiöverenskommelse 2009 kan bygga betydligt mer kärnkraftsel och produktion av annan förnybar el. Varför då för all framtid offra de små vattendragen och deras unika miljö?
Detsamma gäller för de fyra nationalälvarna. Att de inte ska byggas ut är en för FP orygglig ståndpunkt, liksom för dagens riksdagsmajoritet En utbyggnad av dessa älvar skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket sannolikt är ungefär vad en modern, säkrare, reaktor på 2020-talet kommer att producera. Utbyggd kärnkraft skyddar sålunda i praktiken även dessa fyra älvar mot framtida krav på utbyggnad under de närmaste 100 åren.
Carl B Hamilton, energi- och klimattalesman (FP)
En fördel med energiöverenskommelsen 2009 om att tillåta ny kärnkraft, är att olika skadliga ingrepp i miljön för ökad elproduktion inte krävs. Till folkpartiets landsmöte nästa vecka föreslår sålunda partistyrelsen att partiet inte ska acceptera någon utbyggnad av den småskaliga vattenkraften. Bäckar, åar och andra mindre vattendrag ska skyddas mot ytterligare exploatering.
Inget statligt stöd ska få utgå till småskalig vattenkraft efter att nuvarande överenskommelser och kontrakt löpt ut. Enligt förslaget kommer Folkpartiet bara att acceptera uppgradering och effektivitetshöjningar i existerande anläggningar och på marknadsmässiga villkor.
Huvudskälet till ställningstagandet är att nyttan i form av ytterligare elkraft inte står i proportion till skadan på miljön vid exploatering. Tillskottet av el från småskalig vattenkraft är helt marginellt för eltillförseln. I Sverige finns idag ca 1700 vattenkraftverk med en effekt under 1 500 kW och som därmed betecknas som "småskalig vattenkraft" enligt lagen om elcertifikat. Detta är visserligen ca 63 procent av antalet vattenkraftsanläggningar i landet, men de är små och bidrar med mindre än 3 procent av elproduktionen. Småskalig vattenkraft är alltså närmast marginell jämfört med den vanliga vattenkraften, som står för nära hälften (43 procent) av landets elenergiproduktion. Tillskottet vore av ännu mer marginell betydelse (1-3 TWh/år).
All vattenkraftutbyggnad får stora miljökonsekvenser. Vattenmiljöerna både upp- och nedströms alla vattenkraftverk förändras avsevärt och ett kraftverk påverkar bland annat fisket. Fördämningar förändrar vattenmiljöerna och livsbetingelserna för djur- och växtliv i vattnet men också på angränsande marker. Fritt strömmande vattendrag är en förutsättning för många djurarter och för sportfiske och övrigt fritidsliv. Fortsatt utbyggnad av vattenkraften riskerar också att omintetgöra tidigare restaureringar.
Systemet med elcertifikat infördes för att ekonomiskt stödja utbyggnad förnybar energi, inklusive småskaliga vattenkraftverk, trots deras miljöförstörande inverkan. Genom elcertifikatsystemet, i kombination med prognoserna om långsiktigt stigande elpriser, har det skapats ett nymornat intresse för nya små vattenkraftverk i outbyggda vattendrag och för nystart av idag nedlagda små vattenkraftsanläggningar. I dag beräknas cirka 50 outbyggda vattendrag hotas av sådan utbyggnad. Denna omfattning kunde inte förutses när elcertifikatsystemet infördes i en tid med långtidsprognoser om lägre elpriser. Detta är ett viktigt skäl för omprövning.
En utbyggnad av småskalig vattenkraft är idag också obehövlig med tanke på att vi efter Alliansens energiöverenskommelse 2009 kan bygga betydligt mer kärnkraftsel och produktion av annan förnybar el. Varför då för all framtid offra de små vattendragen och deras unika miljö?
Detsamma gäller för de fyra nationalälvarna. Att de inte ska byggas ut är en för FP orygglig ståndpunkt, liksom för dagens riksdagsmajoritet En utbyggnad av dessa älvar skulle sammanlagt ge ca 17 TWh/år, vilket sannolikt är ungefär vad en modern, säkrare, reaktor på 2020-talet kommer att producera. Utbyggd kärnkraft skyddar sålunda i praktiken även dessa fyra älvar mot framtida krav på utbyggnad under de närmaste 100 åren.
Carl B Hamilton, energi- och klimattalesman (FP)
måndag 9 november 2009
Oönskad gasledning. Om regeringens ja till Nord Streams ansökan.
Oönskad gasledning. Om regeringens ja till Nord Streams ansökan.
Regeringens beslutet att säga ja till den rysk-tyska gasledningen är djupt olyckligt. Det går på tvärs med Sveriges långsiktiga intressen i energi- och säkerhetspolitiken.
1. Det svenska motståndet mot gasledningen har dock inte varit förgäves. För det första, från början ville Nord Stream bygga ett 70 m högt kompressor- och servicetorn öster om Gotland. Tornet reducerades först till enbart 30 m höjd, för att sedan och sist helt tas bort ur Nord Streams planer. För det andra, enligt min bedömning har motståndet framtvingat en grundligare och mer oförvägen svensk miljöprövning än som annars hade genomförts av svenska myndigheter och regeringen. Detta är två viktiga framgångar, trots allt.
2. Europas energiberoende av Putins Ryssland är en av de strategiskt viktigaste frågorna i europeisk politik, och detta realpolitiska problem finns i Sveriges närområde i form av den rysk-tyska gasledningen. Likväl väljer regeringen under hela processen att varken beröra de svenska eller de europeiska säkerhets- och utrikespolitiska aspekterna på ledningen.
3. Gasledningen splittrar EU-länderna djupt, och för överskådlig tid. Främst de baltiska staterna och Polen är emot ledningen. De är emot av två skäl, dels att Europa blir ännu mer beroende av importerad rysk energi och därmed känsligare för rysk utpressning, dels därför att gasledningen just beträffande Baltikum och Polen öppnar ökade möjligheter för Ryssland att trakassera och hota dem. Med ledningen i Östersjön blir Putins Ryssland för sin energiexport inte beroende av rörledningar genom Polen, Baltikum och Vitryssland och kan då lättare sätta tumskruvar på dessa forna lydstater. Sådan rysk maktutövning på andra sidan Östersjön är självklart inte bara allmänt obehaglig, utan bör ses som ett indirekt hot även mot vårt land.
Moskva vill att EU-länderna ska misslyckas med att utarbeta en verklig gemensam energipolitik. Den fördjupade splittring mellan EU-länderna som gasledningen leder till hjälper dessvärre Ryssland i dess intressen. Ökad splittring strider därmed även mot Sveriges långsiktiga intresse. Vårt land blir aldrig starkt nog för att kunna hantera den ryska björnen på egen hand. Vi kommer – förr eller senare – att behöva luta oss mot ett så enigt EU som möjligt (liksom Nato) i relationen med Ryssland. Med tanke på ryska maktdemonstrationer och maktanspråk har Sverige ett intresse av att ständigt arbeta för ett enat EU-uppträdande gentemot Ryssland.
4. Sverige borde under de gångna åren ha lagt ned stor diplomatisk möda på att överbrygga motsättningarna och misstron mellan Baltikum och Polen, å ena sidan, och Ryssland, å den andra sidan. Syftet skulle ha varit att möjliggöra ett långsiktigt avtal om en gasledning, att den ledningen inte skulle ha gått dessa länder förbi, och skulle ha lagts ut över land på dessa länders territorium. Inget med denna inriktning har dock gjorts.
5. När gasledningen väl ligger där vid Gotland kommer kanske om några år lockelsen att bli övermäktig att bygga en grenledning till Sverige för import av tämligen billig fossilgas för användning i det befolkningstäta Mellansverige. De som idag drömmer om massiv expansion av förnybar basel kommer att upptäcka att motstånd mot kärnkraft kan leda till att svensk industri och svenska hushåll på 2020-talet inte använder stora mängder vindkraft, bioenergi, vågkraft eller solenergi, utan att man istället ser sig tvingad att öppna för import och storskalig användning av billig rysk gas när dagens reaktorer tjänat ut.
6. Det kan vara värt att erinra om ett del av bakgrunden till behovet av gasledningen. Det ligger i den rödgröna politiska överenskommelsen i Tyskland på Gerhard Schröders tid som Kansler (SDP) om att avveckla tysk kärnkraft. Eftersom kärnkraften av klimatskäl inte gärna kan ersättas av kol, har import av rysk gas blivit det enda alternativet. Gasledningen kan i ett snävt perspektiv anses bidra till minskade utsläpp av växthusgaser – men det är bara om jämförelsealternativet är kol. Det bästa för Europa och för klimatet vore om tysk kolkraft istället ersattes med helt koldioxidfria energikällor.
Regeringens beslutet att säga ja till den rysk-tyska gasledningen är djupt olyckligt. Det går på tvärs med Sveriges långsiktiga intressen i energi- och säkerhetspolitiken.
1. Det svenska motståndet mot gasledningen har dock inte varit förgäves. För det första, från början ville Nord Stream bygga ett 70 m högt kompressor- och servicetorn öster om Gotland. Tornet reducerades först till enbart 30 m höjd, för att sedan och sist helt tas bort ur Nord Streams planer. För det andra, enligt min bedömning har motståndet framtvingat en grundligare och mer oförvägen svensk miljöprövning än som annars hade genomförts av svenska myndigheter och regeringen. Detta är två viktiga framgångar, trots allt.
2. Europas energiberoende av Putins Ryssland är en av de strategiskt viktigaste frågorna i europeisk politik, och detta realpolitiska problem finns i Sveriges närområde i form av den rysk-tyska gasledningen. Likväl väljer regeringen under hela processen att varken beröra de svenska eller de europeiska säkerhets- och utrikespolitiska aspekterna på ledningen.
3. Gasledningen splittrar EU-länderna djupt, och för överskådlig tid. Främst de baltiska staterna och Polen är emot ledningen. De är emot av två skäl, dels att Europa blir ännu mer beroende av importerad rysk energi och därmed känsligare för rysk utpressning, dels därför att gasledningen just beträffande Baltikum och Polen öppnar ökade möjligheter för Ryssland att trakassera och hota dem. Med ledningen i Östersjön blir Putins Ryssland för sin energiexport inte beroende av rörledningar genom Polen, Baltikum och Vitryssland och kan då lättare sätta tumskruvar på dessa forna lydstater. Sådan rysk maktutövning på andra sidan Östersjön är självklart inte bara allmänt obehaglig, utan bör ses som ett indirekt hot även mot vårt land.
Moskva vill att EU-länderna ska misslyckas med att utarbeta en verklig gemensam energipolitik. Den fördjupade splittring mellan EU-länderna som gasledningen leder till hjälper dessvärre Ryssland i dess intressen. Ökad splittring strider därmed även mot Sveriges långsiktiga intresse. Vårt land blir aldrig starkt nog för att kunna hantera den ryska björnen på egen hand. Vi kommer – förr eller senare – att behöva luta oss mot ett så enigt EU som möjligt (liksom Nato) i relationen med Ryssland. Med tanke på ryska maktdemonstrationer och maktanspråk har Sverige ett intresse av att ständigt arbeta för ett enat EU-uppträdande gentemot Ryssland.
4. Sverige borde under de gångna åren ha lagt ned stor diplomatisk möda på att överbrygga motsättningarna och misstron mellan Baltikum och Polen, å ena sidan, och Ryssland, å den andra sidan. Syftet skulle ha varit att möjliggöra ett långsiktigt avtal om en gasledning, att den ledningen inte skulle ha gått dessa länder förbi, och skulle ha lagts ut över land på dessa länders territorium. Inget med denna inriktning har dock gjorts.
5. När gasledningen väl ligger där vid Gotland kommer kanske om några år lockelsen att bli övermäktig att bygga en grenledning till Sverige för import av tämligen billig fossilgas för användning i det befolkningstäta Mellansverige. De som idag drömmer om massiv expansion av förnybar basel kommer att upptäcka att motstånd mot kärnkraft kan leda till att svensk industri och svenska hushåll på 2020-talet inte använder stora mängder vindkraft, bioenergi, vågkraft eller solenergi, utan att man istället ser sig tvingad att öppna för import och storskalig användning av billig rysk gas när dagens reaktorer tjänat ut.
6. Det kan vara värt att erinra om ett del av bakgrunden till behovet av gasledningen. Det ligger i den rödgröna politiska överenskommelsen i Tyskland på Gerhard Schröders tid som Kansler (SDP) om att avveckla tysk kärnkraft. Eftersom kärnkraften av klimatskäl inte gärna kan ersättas av kol, har import av rysk gas blivit det enda alternativet. Gasledningen kan i ett snävt perspektiv anses bidra till minskade utsläpp av växthusgaser – men det är bara om jämförelsealternativet är kol. Det bästa för Europa och för klimatet vore om tysk kolkraft istället ersattes med helt koldioxidfria energikällor.
torsdag 5 november 2009
”Svenska tillsynsmyndigheter borde ha stoppat baltkrisen”
”Svenska tillsynsmyndigheter borde ha stoppat baltkrisen”
(Debattartikel i Dagens Industri 5 november 2009.)
Det saknas en offentlig debatt om det ansvar för Baltikum som med stor tyngd föll på Sverige hösten 2008.
Under 2006-08 varnande utomstående för att den ekonomiska utvecklingen i Baltikum inte var hållbar. Inget land kan brassa på med offentliga utgiftsökningar och ökade lånevolymer långt över BNP-tillväxten utan att ett bakslag kommer. Låneexpansionen drevs av bankerna, inte minst svenska dotterbanker. Krisen i Baltikum var inte en blixt från klar himmel. Situationen förvärrades av den globala finanskrisen, men orsakades inte av den.
Betalningssystemet är en grundbult i varje lands ekonomi och samhällssystem. Efter att finanskrisen briserat hösten 2008 blev de tre länderna – i varierande omfattning – alltmer ekonomiskt, institutionellt och politiskt instabila och därmed sårbara. Eftersom de svenska bankerna helt dominerar betalningssystemen i de tre länderna gled därmed den svenska staten in i ett ansvar för de tre betalningssystemen och ländernas ekonomiska och institutionella stabilitet. Den svenska staten hade, och har, dock inte något inflytande över den förda ekonomiska politiken eller den lokala förvaltningen. Det ansvaret vill Sverige inte heller ha.
Det formella tillsynsansvaret för de svenska dotterbankerna har legat hos myndigheterna i Baltikum. De svenska bankernas dominerande ställning i kombination med allmänna utrikespolitiska motiv, har dock gjort att den i praktiken yttersta garanten för bankerna – dvs. den svenska staten – har glidit in i ett ansvar för tre stater trots starkt begränsade handlingsmöjligheter för att hantera detta ansvar. Den ömma punkten är, som bl.a. Angela Merkel satt fingret på, att banker inte får bli så stora att de kan utpressa staten. Men detta är precis vad som skett i Baltikum. Swedbank och SEB har i praktiken placerat bland annat den svenska staten – regering och riksdag – i en utpressningssituation. Och – märk väl! – det faktiska ansvaret som staten har axlat för tre suveräna grannländer övergick till Sverige utan egentlig offentlig debatt, och utan att några regerings- eller riksdagsbeslut hade fattats. Ett närmast gigantiskt demokratiskt underskott.
Jämförelsen med bankkrisen i Sverige 1992-93 haltar betänkligt eftersom det då gällde för vår starka statsmakt att reda upp en nationell kris, orsakad av beslut fattade i vårt land. Nu gäller det potentiellt hemlandet plus tre stater som fattar sina egna suveräna beslut.
Den debatt som förts har varit alltför företagsekonomiskt fokuserad. I media rapporteras främst om bankernas förluster och hur de ska återkapitaliseras. Men vilken slutsats ska regering och riksdag dra av det inträffade?
Sedan 1990-talet har de svenska bankerna i kraft av sin storlek, sina resurser, och sin överlägsna kompetens uppenbarligen växt sig alltför mäktiga som kontrollobjekt för centralbankerna och de finansiella tillsynsmyndigheterna i Baltikum. Trots att de två stora bankerna, Swedbank och SEB, formellt är dotterbolag och egna juridiska personer i de baltiska länderna, är de i praktiken nära sammanflätade med moderbankerna i Sverige.
Idag kvarstår de ekonomiska riskerna framför allt i Lettland och i mindre grad i Estland och Litauen. Dessvärre står numera även Ukraina på problemlistan genom Swedbanks investeringar där. Estland förefaller på god väg att reda ut sin ekonomiska kris. Litauen har fortsatt stora problem, men har till skillnad från övriga två beslutat att tacka problemen på egen hand och utan förmånliga lån (med vidhängande tuffa villkor) från IMF och omvärlden.
Det är uppenbart att världens bankaktieägare inte har klarat av att hindra bankledningar från för stort risktagande. Vi kan därför inte enbart sätta vår tillit till aktieägare.
Med facit i hand bör vi utreda ansvaret hos Finansinspektionen och Riksbanken, om inte annat för att lära läxor för framtiden. Kunde, och borde, inte de svenska myndigheterna ha ingripit gentemot moderbolagen i koncernerna Swedbank och SEB redan 2007-08? Hur då? Vad visste, förstod, och gjorde Riksbanken och Finansinspektionen? Hur såg de två på sina mandat för finansiell stabilitet? Såg man inte att moderbankernas öde var nära sammantvinnade med dotterbankernas, och att tillsynsmyndigheterna och politikerna på plats inte mäktade med, eller inte ville se, systemriskerna? Varför har inte Finansinspektionen krävt förändringar i ledningarna hos Swedbank och SEB? Bör dessa sitta kvar i orubbat bo? Någon måtta på blygsamheten i svenskt ansvarsutkrävande får det väl ändå vara!
En ny gränsöverskridande banktillsyn och reglering utformas nu i EU. Sveriges läxor är tydliga och vi bör driva dem som EU-ordförandeland: Det krävs nya regler och verktyg för skärpt gränsöverskridande tillsyn och kontroll. Reglerna måste ta hänsyn till att det finns länder med så svaga politiska och institutionella system att de inte kan stå emot starka banker, som därmed kan försätta stater i utpressningssituationer. Det gäller inte bara Baltikum, utan exempelvis även Island och österriska dotterbanker i Centraleuropa och Balkan.
Hemlandet, där moderbanken finns, måste ta ansvar för hela bankkoncernen oberoende av i vilket land bankens tillgångar finns. Det är det egna landet som bör ha starkast intresse av att ta ansvar för sina finansiella institutioner eftersom hemlandet ofta påverkas mest av bankernas agerande på annat håll. Varje land måste dessutom ha rätt och skyldighet att kontrollera utländska dotterbanker på sitt territorium. Detta ställer väsentligt ökade krav på internationellt samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter och centralbanker – inte minst de i Sverige.
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
(Debattartikel i Dagens Industri 5 november 2009.)
Det saknas en offentlig debatt om det ansvar för Baltikum som med stor tyngd föll på Sverige hösten 2008.
Under 2006-08 varnande utomstående för att den ekonomiska utvecklingen i Baltikum inte var hållbar. Inget land kan brassa på med offentliga utgiftsökningar och ökade lånevolymer långt över BNP-tillväxten utan att ett bakslag kommer. Låneexpansionen drevs av bankerna, inte minst svenska dotterbanker. Krisen i Baltikum var inte en blixt från klar himmel. Situationen förvärrades av den globala finanskrisen, men orsakades inte av den.
Betalningssystemet är en grundbult i varje lands ekonomi och samhällssystem. Efter att finanskrisen briserat hösten 2008 blev de tre länderna – i varierande omfattning – alltmer ekonomiskt, institutionellt och politiskt instabila och därmed sårbara. Eftersom de svenska bankerna helt dominerar betalningssystemen i de tre länderna gled därmed den svenska staten in i ett ansvar för de tre betalningssystemen och ländernas ekonomiska och institutionella stabilitet. Den svenska staten hade, och har, dock inte något inflytande över den förda ekonomiska politiken eller den lokala förvaltningen. Det ansvaret vill Sverige inte heller ha.
Det formella tillsynsansvaret för de svenska dotterbankerna har legat hos myndigheterna i Baltikum. De svenska bankernas dominerande ställning i kombination med allmänna utrikespolitiska motiv, har dock gjort att den i praktiken yttersta garanten för bankerna – dvs. den svenska staten – har glidit in i ett ansvar för tre stater trots starkt begränsade handlingsmöjligheter för att hantera detta ansvar. Den ömma punkten är, som bl.a. Angela Merkel satt fingret på, att banker inte får bli så stora att de kan utpressa staten. Men detta är precis vad som skett i Baltikum. Swedbank och SEB har i praktiken placerat bland annat den svenska staten – regering och riksdag – i en utpressningssituation. Och – märk väl! – det faktiska ansvaret som staten har axlat för tre suveräna grannländer övergick till Sverige utan egentlig offentlig debatt, och utan att några regerings- eller riksdagsbeslut hade fattats. Ett närmast gigantiskt demokratiskt underskott.
Jämförelsen med bankkrisen i Sverige 1992-93 haltar betänkligt eftersom det då gällde för vår starka statsmakt att reda upp en nationell kris, orsakad av beslut fattade i vårt land. Nu gäller det potentiellt hemlandet plus tre stater som fattar sina egna suveräna beslut.
Den debatt som förts har varit alltför företagsekonomiskt fokuserad. I media rapporteras främst om bankernas förluster och hur de ska återkapitaliseras. Men vilken slutsats ska regering och riksdag dra av det inträffade?
Sedan 1990-talet har de svenska bankerna i kraft av sin storlek, sina resurser, och sin överlägsna kompetens uppenbarligen växt sig alltför mäktiga som kontrollobjekt för centralbankerna och de finansiella tillsynsmyndigheterna i Baltikum. Trots att de två stora bankerna, Swedbank och SEB, formellt är dotterbolag och egna juridiska personer i de baltiska länderna, är de i praktiken nära sammanflätade med moderbankerna i Sverige.
Idag kvarstår de ekonomiska riskerna framför allt i Lettland och i mindre grad i Estland och Litauen. Dessvärre står numera även Ukraina på problemlistan genom Swedbanks investeringar där. Estland förefaller på god väg att reda ut sin ekonomiska kris. Litauen har fortsatt stora problem, men har till skillnad från övriga två beslutat att tacka problemen på egen hand och utan förmånliga lån (med vidhängande tuffa villkor) från IMF och omvärlden.
Det är uppenbart att världens bankaktieägare inte har klarat av att hindra bankledningar från för stort risktagande. Vi kan därför inte enbart sätta vår tillit till aktieägare.
Med facit i hand bör vi utreda ansvaret hos Finansinspektionen och Riksbanken, om inte annat för att lära läxor för framtiden. Kunde, och borde, inte de svenska myndigheterna ha ingripit gentemot moderbolagen i koncernerna Swedbank och SEB redan 2007-08? Hur då? Vad visste, förstod, och gjorde Riksbanken och Finansinspektionen? Hur såg de två på sina mandat för finansiell stabilitet? Såg man inte att moderbankernas öde var nära sammantvinnade med dotterbankernas, och att tillsynsmyndigheterna och politikerna på plats inte mäktade med, eller inte ville se, systemriskerna? Varför har inte Finansinspektionen krävt förändringar i ledningarna hos Swedbank och SEB? Bör dessa sitta kvar i orubbat bo? Någon måtta på blygsamheten i svenskt ansvarsutkrävande får det väl ändå vara!
En ny gränsöverskridande banktillsyn och reglering utformas nu i EU. Sveriges läxor är tydliga och vi bör driva dem som EU-ordförandeland: Det krävs nya regler och verktyg för skärpt gränsöverskridande tillsyn och kontroll. Reglerna måste ta hänsyn till att det finns länder med så svaga politiska och institutionella system att de inte kan stå emot starka banker, som därmed kan försätta stater i utpressningssituationer. Det gäller inte bara Baltikum, utan exempelvis även Island och österriska dotterbanker i Centraleuropa och Balkan.
Hemlandet, där moderbanken finns, måste ta ansvar för hela bankkoncernen oberoende av i vilket land bankens tillgångar finns. Det är det egna landet som bör ha starkast intresse av att ta ansvar för sina finansiella institutioner eftersom hemlandet ofta påverkas mest av bankernas agerande på annat håll. Varje land måste dessutom ha rätt och skyldighet att kontrollera utländska dotterbanker på sitt territorium. Detta ställer väsentligt ökade krav på internationellt samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter och centralbanker – inte minst de i Sverige.
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
lördag 31 oktober 2009
Mumma för Alliansen: S avskaffar 85 000 hushålls skatteavdrag för "hushållsnära tjänster".
Mumma för Alliansen: S avskaffar 85 000 hushålls skatteavdrag för "hushållsnära tjänster".
Igår kväll - den 30 oktober 2009 - beslöt S-kongressen att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Det är i sak ett både okänsligt och olyckligt beslut eftersom avdraget har underlättat vardagen för väldigt många hushåll, inte minst äldre och barnfamiljer. Nu uppstår istället en osäkerhet för många människor om framtiden.
Hur många? Avdraget har av Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand betecknats om en "veritabel succé". Fram till den 15 oktober i år hade sålunda 84 665 ansökningar om avdrag för hushållstjänster (RUT) inkommit till Skatteverket. Om vi räknar med att de aktuella hushållen i genomsnitt består av 2,4 personer innebär avdragsavskaffandet en att en uppskattad förbättring för ca 200 000 personer försvinner.
Sakligt fel, politiskt stolligt. Men tack för det senare.
En veritabel succé, som avskaffas om vänstertrojkan vinner valet. Låt oss stoppa dem!
Igår kväll - den 30 oktober 2009 - beslöt S-kongressen att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Det är i sak ett både okänsligt och olyckligt beslut eftersom avdraget har underlättat vardagen för väldigt många hushåll, inte minst äldre och barnfamiljer. Nu uppstår istället en osäkerhet för många människor om framtiden.
Hur många? Avdraget har av Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand betecknats om en "veritabel succé". Fram till den 15 oktober i år hade sålunda 84 665 ansökningar om avdrag för hushållstjänster (RUT) inkommit till Skatteverket. Om vi räknar med att de aktuella hushållen i genomsnitt består av 2,4 personer innebär avdragsavskaffandet en att en uppskattad förbättring för ca 200 000 personer försvinner.
Sakligt fel, politiskt stolligt. Men tack för det senare.
En veritabel succé, som avskaffas om vänstertrojkan vinner valet. Låt oss stoppa dem!
fredag 30 oktober 2009
Kärnkraften: Bra besked idag för klimatet och jobben!
Kärnkraften: Bra besked idag för klimatet och jobben!
Dagens befriande besked om ny koldioxidfri och kostnadseffektiv baskraft om minst 1000 MW sätter Sverige på rätt spår.
Den nya baskraften kan i realiteten endast bli kärnkraft. Det är ett viktigt att den nya reaktorn finns tillgänglig i början av 2020-talet när nuvarande kärnkraftverk börjar falla för åldersstrecket.
Sverige vänder nu blad. Alliansregeringen har gjort energifrågan normal och förnuftsbaserad. Rätt åtgärd för klimat och jobb genomförs med beslutet om en ny reaktor.
Nej till älvutbyggnad för baskraft!
Alternativet till kärnkraft som ny baskraft vore att bygga ut de fyra hittills skyddade s.k. nationalälvarna. Det är dock helt oacceptabelt för Folkpartiet liberalerna att offra dessa. Även för en riksdagsmajoritet har en sådan älvutbyggnad hittills varit oacceptabel.
En reaktor på minst 1000 MW.
Sverige har idag fem reaktorer med en elektrisk effekt på drygt 1000 MW (Forsmark 1-3, Oskarshamn 3 och Ringhals 3). Uppgörelsen innebär i praktiken en något större och säkrare reaktor än dagens största.
Hög tid att påbörja arbetet med reaktorn.
Om man räknar med ca 15 års planerings- och byggtid tills reaktorn producerar el är det alltså hög tid att sätta igång arbetet med en ny reaktor. Att Sverige är självförsörjande med el till ca 2020 ändrar inte denna slutsats. Det finns dels en trendmässigt ökad efterfrågan på el (ca 1,5 %/år), dels upphör den svenska självförsörjningen och Sverige blir beroende av import när dagens reaktorer börjar tas ur drift. För att undvika import till Sverige av fossilbaserad energi som omvandlas till el - t ex gas från Ryssland!- är det alltså bråttom.
Minskade koldioxidutsläpp i Europa.
Ju större koldioxidfri elproduktion i Sverige, desto lägre blir på marginalen hela Europas utsläpp av växthusgaser. Detta följer av att Sverige successivt blir alltmer integrerat i Europas elmarknad. En modern reaktor med effekt på drygt 1000 MW skulle - litet beroende på utnyttjandet - bespara atmosfären minst 10 milj. ton koldioxid per år.
Spara el istället?
Om man istället - som kärnkraftsmotståndare vill - lägger ned kärnkraften i Sverige allteftersom reaktorerna tjänat ut och sparar el, innebär det ett sparbeting från år 2025 till år 2050 av samma storleksordning som industrins samlade elförbrukning.
Vindkraft istället?
Det är inte realistiskt att vindkraft skulle kunna ersätta kärnkraft som storskalig basel. Vindkraftverk står i enbart 15-20 år medan en ny reaktor producerar dygnet runt och även vid stiltje i minst 80 år. Förutom stödkostnaderna för utbyggd vindkraft - mer reglerkraft, nya kablar, mm - finns en central miljöinvändning, nämligen det stora antal vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs ca 2200 sådana vindkraftverk för att producera ca 15 TWh/år, som en ny reaktor skulle kunna producera. Eftersom många av dessa verk, till skillnad mot Lillgrund, skulle placeras på land och därmed ha lägre effekt skulle det verkliga antalet vindkraftverk bli betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan mycket stora intrång i enskilda människors traditionella livsmiljö, sänkta fastighetsvärden och ingrepp i kust- och havsmiljö känns omöjligt.
Till detta kommer så svårigheten att hitta ny reglerkraft att koppla på vid svag vind eftersom svensk vattenkraft redan är fullt utbyggd.
När det gäller minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För summan 50 mdr kr - dvs. minst vad en ny reaktor kostar - får man en minskning av utsläppen med knappt 7 milj. ton koldioxid per år under vindskraftverkets begränsade livslängd, dvs. max 20 år. För samma summa ger kärnkraften ca 30 procent större utsläppsminskningar per år under 60 års längre tid!
Dagens befriande besked om ny koldioxidfri och kostnadseffektiv baskraft om minst 1000 MW sätter Sverige på rätt spår.
Den nya baskraften kan i realiteten endast bli kärnkraft. Det är ett viktigt att den nya reaktorn finns tillgänglig i början av 2020-talet när nuvarande kärnkraftverk börjar falla för åldersstrecket.
Sverige vänder nu blad. Alliansregeringen har gjort energifrågan normal och förnuftsbaserad. Rätt åtgärd för klimat och jobb genomförs med beslutet om en ny reaktor.
Nej till älvutbyggnad för baskraft!
Alternativet till kärnkraft som ny baskraft vore att bygga ut de fyra hittills skyddade s.k. nationalälvarna. Det är dock helt oacceptabelt för Folkpartiet liberalerna att offra dessa. Även för en riksdagsmajoritet har en sådan älvutbyggnad hittills varit oacceptabel.
En reaktor på minst 1000 MW.
Sverige har idag fem reaktorer med en elektrisk effekt på drygt 1000 MW (Forsmark 1-3, Oskarshamn 3 och Ringhals 3). Uppgörelsen innebär i praktiken en något större och säkrare reaktor än dagens största.
Hög tid att påbörja arbetet med reaktorn.
Om man räknar med ca 15 års planerings- och byggtid tills reaktorn producerar el är det alltså hög tid att sätta igång arbetet med en ny reaktor. Att Sverige är självförsörjande med el till ca 2020 ändrar inte denna slutsats. Det finns dels en trendmässigt ökad efterfrågan på el (ca 1,5 %/år), dels upphör den svenska självförsörjningen och Sverige blir beroende av import när dagens reaktorer börjar tas ur drift. För att undvika import till Sverige av fossilbaserad energi som omvandlas till el - t ex gas från Ryssland!- är det alltså bråttom.
Minskade koldioxidutsläpp i Europa.
Ju större koldioxidfri elproduktion i Sverige, desto lägre blir på marginalen hela Europas utsläpp av växthusgaser. Detta följer av att Sverige successivt blir alltmer integrerat i Europas elmarknad. En modern reaktor med effekt på drygt 1000 MW skulle - litet beroende på utnyttjandet - bespara atmosfären minst 10 milj. ton koldioxid per år.
Spara el istället?
Om man istället - som kärnkraftsmotståndare vill - lägger ned kärnkraften i Sverige allteftersom reaktorerna tjänat ut och sparar el, innebär det ett sparbeting från år 2025 till år 2050 av samma storleksordning som industrins samlade elförbrukning.
Vindkraft istället?
Det är inte realistiskt att vindkraft skulle kunna ersätta kärnkraft som storskalig basel. Vindkraftverk står i enbart 15-20 år medan en ny reaktor producerar dygnet runt och även vid stiltje i minst 80 år. Förutom stödkostnaderna för utbyggd vindkraft - mer reglerkraft, nya kablar, mm - finns en central miljöinvändning, nämligen det stora antal vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs ca 2200 sådana vindkraftverk för att producera ca 15 TWh/år, som en ny reaktor skulle kunna producera. Eftersom många av dessa verk, till skillnad mot Lillgrund, skulle placeras på land och därmed ha lägre effekt skulle det verkliga antalet vindkraftverk bli betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan mycket stora intrång i enskilda människors traditionella livsmiljö, sänkta fastighetsvärden och ingrepp i kust- och havsmiljö känns omöjligt.
Till detta kommer så svårigheten att hitta ny reglerkraft att koppla på vid svag vind eftersom svensk vattenkraft redan är fullt utbyggd.
När det gäller minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För summan 50 mdr kr - dvs. minst vad en ny reaktor kostar - får man en minskning av utsläppen med knappt 7 milj. ton koldioxid per år under vindskraftverkets begränsade livslängd, dvs. max 20 år. För samma summa ger kärnkraften ca 30 procent större utsläppsminskningar per år under 60 års längre tid!
S skatteförslag drabbar pensionärerna
(Publicerad Svenska Dagbladet: 29 oktober 2009, 19.33)
S olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas, skriver Lotta Edholm och Carl B Hamilton (FP).
Socialdemokraterna anser att pensionärerna betalar för hög skatt, och lockar med att om de vinner makten ska de sänka skatten. Samtidigt ska vissa skatter höjas, men bara för ” de rika”.
Sant? Nej socialdemokraterna slarvar med sanningen. (S) olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Tvärtom kan det med S politik lätt visa sig bli väsentliga skattehöjningar för pensionärer med måttliga inkomster. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas:
1. Ny fastighetsskatt. Socialdemokraterna vill återinföra förmögenhetsskatten. Det slår mot vanliga villaägare. Skatten ska uppgå till en (1) procent per år, räknat på den del av ”förmögenheten” som överstiger 2,5 miljoner kronor. I detta ingår taxeringsvärdet på hus minus eventuella lån.
För en pensionär som köpte sin villa i en stockholmsförort för ett par decennier sedan, och som amorterat av hela eller delar av lånet, medför den nya förmögenhetsskatten en skattesmäll. För en villa med en skattebas på 3 miljoner kronor innebär S förmögenhetsskatt en årlig skatteökning på 5 000 kronor. Vid ett taxeringsvärde på 4 miljoner och återbetalade lån blir skattehöjningen 15 000 kronor/år och vid ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor hela 25 000 kronor/år.
Hur vanliga är dessa taxeringsvärden? I Stockholms län har uppskattningsvis 40 procent av villorna ett taxeringsvärde över 2,5 miljoner kronor (2009). I Stockholms nära kranskommuner är det över 60 procent av villorna som har ett taxeringsvärde på minst 2,5 miljoner kronor. Alla som har ett tämligen normalt hus i Storstockholmsområdet drabbas, och särskilt de hela livet varit ordentliga och sparat för att betala av sina lån.
2. Höjd fastighetsskatt. (S) vill att fastigheter med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner kronor ska beläggas med höjd fastighetsskatt. Ägare ska, ovanpå dagens fastighetsskatt och den återinförda förmögenhetsskatten, betala ytterligare en (1) procent på det taxeringsvärde som överstiger 4,5 miljoner kronor. För den som äger en villa med ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor betyder det en ytterligare skattehöjning på 5000 kronor om året. Totala skattehöjningen på huset blir då hela 30 000 kronor/år.
(S) vill dock ha en begränsningsregel som gör att max 4 procent av inkomsten ska behöva betalas i fastighetsskatt. Det ger pensionärer som bor i ett hus med taxeringsvärde på 5 miljoner kronor, och med en inkomst under 23 500 kronor i månaden, en rabatt på den höjda fastighetsskatten. Men pensionärer som har inkomster över 23 500 kronor i månaden och som äger motsvarande hus måste betala hela den nya fastighetsskatten.
3. Höjd kommunalskatt. Vänstertrojkan i Stockholm vill höja kommunalskatten med 60 öre på varje hundralapp. För en pensionär med en inkomst på 23 500 kronor innebär det en skattehöjning med ca 1 700 kronor om året.
4. Höjd landstingsskatt. Vänstertrojkan i Stockholms landsting kommer sannolikt nästa vecka att föreslå att landstingsskatten höjs med 17 öre på varje hundralapp. Det medför ytterligare ca 500 kronor i höjd skatt per år för en pensionär med en månadsinkomst på 23 500. Därmed blir den sammanlagda kommunal- och landstingsskattehöjningen 2200 kronor om året.
5. Höjd inkomstskatt. För dem som inte fyllt 65 höjs den statliga inkomstskatten om (S) får makten (det s.k. fjärde jobbskatte¬avdraget tas bort). För en erfaren vårdanställd med 23 500 kronor i månadslön i Stockholm innebär det en skattehöjning – utöver bostadskatter och kommunalskatter – på 2 700 kronor om året. Den sammanlagda inkomstskattehöjningen blir däremd nära 5 000 kronor om året. Med ett någorlunda avamorterat hus blir dessvärre skattesmällen betydligt värre.
Summa summarum: Risken är överhängande för att många äldre i Stockholmsregionen kan tvingas lämna sina hem om socialdemokraternas sammantagna skattepolitik blir verklighet.
LOTTA EDHOLM (FP)
borgarråd
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman
S olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas, skriver Lotta Edholm och Carl B Hamilton (FP).
Socialdemokraterna anser att pensionärerna betalar för hög skatt, och lockar med att om de vinner makten ska de sänka skatten. Samtidigt ska vissa skatter höjas, men bara för ” de rika”.
Sant? Nej socialdemokraterna slarvar med sanningen. (S) olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Tvärtom kan det med S politik lätt visa sig bli väsentliga skattehöjningar för pensionärer med måttliga inkomster. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas:
1. Ny fastighetsskatt. Socialdemokraterna vill återinföra förmögenhetsskatten. Det slår mot vanliga villaägare. Skatten ska uppgå till en (1) procent per år, räknat på den del av ”förmögenheten” som överstiger 2,5 miljoner kronor. I detta ingår taxeringsvärdet på hus minus eventuella lån.
För en pensionär som köpte sin villa i en stockholmsförort för ett par decennier sedan, och som amorterat av hela eller delar av lånet, medför den nya förmögenhetsskatten en skattesmäll. För en villa med en skattebas på 3 miljoner kronor innebär S förmögenhetsskatt en årlig skatteökning på 5 000 kronor. Vid ett taxeringsvärde på 4 miljoner och återbetalade lån blir skattehöjningen 15 000 kronor/år och vid ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor hela 25 000 kronor/år.
Hur vanliga är dessa taxeringsvärden? I Stockholms län har uppskattningsvis 40 procent av villorna ett taxeringsvärde över 2,5 miljoner kronor (2009). I Stockholms nära kranskommuner är det över 60 procent av villorna som har ett taxeringsvärde på minst 2,5 miljoner kronor. Alla som har ett tämligen normalt hus i Storstockholmsområdet drabbas, och särskilt de hela livet varit ordentliga och sparat för att betala av sina lån.
2. Höjd fastighetsskatt. (S) vill att fastigheter med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner kronor ska beläggas med höjd fastighetsskatt. Ägare ska, ovanpå dagens fastighetsskatt och den återinförda förmögenhetsskatten, betala ytterligare en (1) procent på det taxeringsvärde som överstiger 4,5 miljoner kronor. För den som äger en villa med ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor betyder det en ytterligare skattehöjning på 5000 kronor om året. Totala skattehöjningen på huset blir då hela 30 000 kronor/år.
(S) vill dock ha en begränsningsregel som gör att max 4 procent av inkomsten ska behöva betalas i fastighetsskatt. Det ger pensionärer som bor i ett hus med taxeringsvärde på 5 miljoner kronor, och med en inkomst under 23 500 kronor i månaden, en rabatt på den höjda fastighetsskatten. Men pensionärer som har inkomster över 23 500 kronor i månaden och som äger motsvarande hus måste betala hela den nya fastighetsskatten.
3. Höjd kommunalskatt. Vänstertrojkan i Stockholm vill höja kommunalskatten med 60 öre på varje hundralapp. För en pensionär med en inkomst på 23 500 kronor innebär det en skattehöjning med ca 1 700 kronor om året.
4. Höjd landstingsskatt. Vänstertrojkan i Stockholms landsting kommer sannolikt nästa vecka att föreslå att landstingsskatten höjs med 17 öre på varje hundralapp. Det medför ytterligare ca 500 kronor i höjd skatt per år för en pensionär med en månadsinkomst på 23 500. Därmed blir den sammanlagda kommunal- och landstingsskattehöjningen 2200 kronor om året.
5. Höjd inkomstskatt. För dem som inte fyllt 65 höjs den statliga inkomstskatten om (S) får makten (det s.k. fjärde jobbskatte¬avdraget tas bort). För en erfaren vårdanställd med 23 500 kronor i månadslön i Stockholm innebär det en skattehöjning – utöver bostadskatter och kommunalskatter – på 2 700 kronor om året. Den sammanlagda inkomstskattehöjningen blir däremd nära 5 000 kronor om året. Med ett någorlunda avamorterat hus blir dessvärre skattesmällen betydligt värre.
Summa summarum: Risken är överhängande för att många äldre i Stockholmsregionen kan tvingas lämna sina hem om socialdemokraternas sammantagna skattepolitik blir verklighet.
LOTTA EDHOLM (FP)
borgarråd
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman
tisdag 27 oktober 2009
Lägg ned Nordiska rådet! Riv upp EES-avtalet!
Lägg ned Nordiska rådet! Riv upp EES-avtalet!
Förutsättningarna för samarbetet mellan Europas länder har radikalt förändrats med kalla krigets slut, EU:s paneuropeiska utsträckning till 27 länder plus kandidatländer, och med nya gränsöverskridande problem som kräver dito lösningar. Det gäller bl. a klimat- och miljöfrågor, ekonomi, terrorism och grov brottslighet, utrikespolitiken, samt nu senast nya regler för stabilitet i den finansiella sektorn.
Dessa ändrade förutsättningar kräver samarbetsformer för de nordiska länderna som är ändamålsenliga. Tidigare decenniers nordiska politiska ledare sökte utveckla en samsyn beträffande mål och lösningar som passade deras period i historien. Nordiska Rådet var rätt för sin tid. Idag är rådet föråldrat. Alternativet är, självklart, närmare samarbete inom Europeiska Unionen (EU).
EES-avtalet kommer rimligen att bli den erbjudna formen för det ”privilegierade partnerskap” för Turkiet som Tyskland, Frankrike, Österrike m fl länder eftersträvar. Den allmänna opinionen i dessa länder vill inte ha Turkiet som fullvärdig EU-medlem.
EES är en komplicerad avtalsform. Den framförhandlades under stort besvär, men EES fungerar sett ur EU- perspektivet. Varför skulle Frankrike och Tyskland vilja att EU ger sig in ett sökande efter en ny avtalsmodell med Turkiet; en avtalsform som rimligen ska ha samma innehåll som EES (exklusive fri Schengenrörlighet för individer?). Efter Islands EU-medlemskap – om det går i lås inom några år – skulle EES-området komma att bestå av Turkiet, Norge och Liechtenstein.
Detta vill inte jag. Istället vill jag att Turkiet ska bli fullvärdig medlem av EU. För att stänga den etablerade formen för privilegierat partnerskap – dvs. EES – bör därför EES-avtalet avskaffas snarast så att Tyskland och Frankrike inte kan hänvisa till EES som en lösning passande för Turkiet. Norge och Liechtenstein får ta klivet till fullt EU-medlemskap. Alternativet till fullt medlemskap för Norge blir medlemskap i ett EES dominerat av Turkiet.
Utöver nordismens ideologiska sotdöd vill jag peka på tre ändrade förutsättningar som motiverar Nordiska rådets avskaffande:
För det första har järnridån fallit. Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för allt samarbete i Europa. Idag har vi demokrati och marknadsekonomi och öppna kontakter mellan alla länderna runt Östersjön, inte minst de baltiska staterna och Polen, förutom de nya medlemsländerna. Dessa är idag, liksom Danmark och Tyskland, medlemmar av Nato liksom Norge och Island.
För det andra har Europeiska Unionen utvidgats och omfattar idag hela Norden och Baltikum utom Norge och Island. Vem skulle år 1989 ha kunnat tro att Norge 20 år senare, om det hade önskat, skulle kunna bli EU-medlem tidigast flera år efter det att Rumänien blivit EU-medlem, med dess så sent som 1989 extrema förtryck och efterblivenhet. Att Norge idag ligger längre bort än Rumänien och Bulgarien i sina fördragsbundna relationer till alla Europas länder utom Serbien och andra halvfungerande stater på Västra Balkan är absurt. Så mycket har Europa förändrats att Norges folk har halkat efter som européer, och befinner sig i Rumäniens kölvatten.
EU-utvidgningen innebär att idag nästan all samordning av de nordiska EU-ländernas politik sker inför EU-möten och i EU-parlamentet. EU-samarbetet är förvisso i återkommande kris, men dess kriser är så frekventa att det är rimligare att kalla det en arbetsmetod för beslutsfattande genom konsensus. Det som håller samman EU är dess institutioner, och EU-institutionerna står klippfast i dagens Europa, samarbetet fördjupas hela tiden och omfattar allt fler frågor. Norge och Island har att med sina EES-avtal foga sig genom ensidiga anpassningar till EU-beslut, och förlorar hela tiden suveränitet på grund av sitt utanförskap.
Detta är Norges egen huvudvärk efter ett isländskt ja-till-EU, självklart, men vi i Sverige ska naturligtvis inte hålla liv i det museala Nordiska rådet enbart därför att Norge slagit knut på sig självt och inte vill gå med i EU.
För det tredje, de nordiska politiska institutionernas betydelse som instrument för ökad rörlighet och ökat samarbetet över gränserna är idag överspelade både av människors möjlighet att på egen hand resa, arbeta och bosätta sig överallt inom EU, samt handelns och marknadernas sammantvinnande drivkrafter. Samarbetet i dessa avseenden har varit så framgångsrikt under efterkrigstiden att Nordiska Rådet inte längre behövs. Samarbetet mellan människorna i Sverige och grannländerna hittar spontant nya och djupare former.
Nordiska rådets betydelse i det förgångna skall inte underskattas, men det var då det. Det som nu måste upp på bordet är hur det framtida samarbetet mellan de nordiska länderna på ett för vår tid lämpligt sätt bör omorganiseras. Samarbetet med andra länder i Europa behöver nämligen stärkas. Förr var det ofta en fördel med mer nordiskt samarbete. EU-samarbetet är ramen och metoden för att lösa nutidens problem.
Förutsättningarna för samarbetet mellan Europas länder har radikalt förändrats med kalla krigets slut, EU:s paneuropeiska utsträckning till 27 länder plus kandidatländer, och med nya gränsöverskridande problem som kräver dito lösningar. Det gäller bl. a klimat- och miljöfrågor, ekonomi, terrorism och grov brottslighet, utrikespolitiken, samt nu senast nya regler för stabilitet i den finansiella sektorn.
Dessa ändrade förutsättningar kräver samarbetsformer för de nordiska länderna som är ändamålsenliga. Tidigare decenniers nordiska politiska ledare sökte utveckla en samsyn beträffande mål och lösningar som passade deras period i historien. Nordiska Rådet var rätt för sin tid. Idag är rådet föråldrat. Alternativet är, självklart, närmare samarbete inom Europeiska Unionen (EU).
EES-avtalet kommer rimligen att bli den erbjudna formen för det ”privilegierade partnerskap” för Turkiet som Tyskland, Frankrike, Österrike m fl länder eftersträvar. Den allmänna opinionen i dessa länder vill inte ha Turkiet som fullvärdig EU-medlem.
EES är en komplicerad avtalsform. Den framförhandlades under stort besvär, men EES fungerar sett ur EU- perspektivet. Varför skulle Frankrike och Tyskland vilja att EU ger sig in ett sökande efter en ny avtalsmodell med Turkiet; en avtalsform som rimligen ska ha samma innehåll som EES (exklusive fri Schengenrörlighet för individer?). Efter Islands EU-medlemskap – om det går i lås inom några år – skulle EES-området komma att bestå av Turkiet, Norge och Liechtenstein.
Detta vill inte jag. Istället vill jag att Turkiet ska bli fullvärdig medlem av EU. För att stänga den etablerade formen för privilegierat partnerskap – dvs. EES – bör därför EES-avtalet avskaffas snarast så att Tyskland och Frankrike inte kan hänvisa till EES som en lösning passande för Turkiet. Norge och Liechtenstein får ta klivet till fullt EU-medlemskap. Alternativet till fullt medlemskap för Norge blir medlemskap i ett EES dominerat av Turkiet.
Utöver nordismens ideologiska sotdöd vill jag peka på tre ändrade förutsättningar som motiverar Nordiska rådets avskaffande:
För det första har järnridån fallit. Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för allt samarbete i Europa. Idag har vi demokrati och marknadsekonomi och öppna kontakter mellan alla länderna runt Östersjön, inte minst de baltiska staterna och Polen, förutom de nya medlemsländerna. Dessa är idag, liksom Danmark och Tyskland, medlemmar av Nato liksom Norge och Island.
För det andra har Europeiska Unionen utvidgats och omfattar idag hela Norden och Baltikum utom Norge och Island. Vem skulle år 1989 ha kunnat tro att Norge 20 år senare, om det hade önskat, skulle kunna bli EU-medlem tidigast flera år efter det att Rumänien blivit EU-medlem, med dess så sent som 1989 extrema förtryck och efterblivenhet. Att Norge idag ligger längre bort än Rumänien och Bulgarien i sina fördragsbundna relationer till alla Europas länder utom Serbien och andra halvfungerande stater på Västra Balkan är absurt. Så mycket har Europa förändrats att Norges folk har halkat efter som européer, och befinner sig i Rumäniens kölvatten.
EU-utvidgningen innebär att idag nästan all samordning av de nordiska EU-ländernas politik sker inför EU-möten och i EU-parlamentet. EU-samarbetet är förvisso i återkommande kris, men dess kriser är så frekventa att det är rimligare att kalla det en arbetsmetod för beslutsfattande genom konsensus. Det som håller samman EU är dess institutioner, och EU-institutionerna står klippfast i dagens Europa, samarbetet fördjupas hela tiden och omfattar allt fler frågor. Norge och Island har att med sina EES-avtal foga sig genom ensidiga anpassningar till EU-beslut, och förlorar hela tiden suveränitet på grund av sitt utanförskap.
Detta är Norges egen huvudvärk efter ett isländskt ja-till-EU, självklart, men vi i Sverige ska naturligtvis inte hålla liv i det museala Nordiska rådet enbart därför att Norge slagit knut på sig självt och inte vill gå med i EU.
För det tredje, de nordiska politiska institutionernas betydelse som instrument för ökad rörlighet och ökat samarbetet över gränserna är idag överspelade både av människors möjlighet att på egen hand resa, arbeta och bosätta sig överallt inom EU, samt handelns och marknadernas sammantvinnande drivkrafter. Samarbetet i dessa avseenden har varit så framgångsrikt under efterkrigstiden att Nordiska Rådet inte längre behövs. Samarbetet mellan människorna i Sverige och grannländerna hittar spontant nya och djupare former.
Nordiska rådets betydelse i det förgångna skall inte underskattas, men det var då det. Det som nu måste upp på bordet är hur det framtida samarbetet mellan de nordiska länderna på ett för vår tid lämpligt sätt bör omorganiseras. Samarbetet med andra länder i Europa behöver nämligen stärkas. Förr var det ofta en fördel med mer nordiskt samarbete. EU-samarbetet är ramen och metoden för att lösa nutidens problem.
måndag 26 oktober 2009
Tack Lars Calmfors! Kommentar till Finanspolitiska rådets synpunkter på Budgetpropositionen för 2010.
Tack!
På ett antal punkter berömmer Finanspolitiska rådet (FR) regeringens åtgärder. Det gäller framför allt jobbskatteavdraget och att det ger högre sysselsättning ("både lönsamt och möjligt att anställa fler") och regeringens ökade resurser till kommunerna (17 mdr kr år 2010). FR konstaterar vidare att "den fallande sysselsättningen beror på den kraftigt minskade efterfrågan i lågkonjunkturen" som dessvärre dominerar över jobbskatteavdraget och den även i övrigt expansiva finans- och penningpolitikens positiva effekter.
Bemötande.
Låt mig dock bemöta rådets kritik på ett antal andra punkter, och peka på två metodproblem i FR:s analys. Det gäller dels att FR ignorerar Riksbanken, dels att FR inte uppmärksamma bristerna i oppositionens förslag. Båda dessa tillkortakommanden gör att FRs inverkan på den offentliga debatten blir snedvriden. FR framstår på sina ställen som något överförnumstigt för en luttrad läsare.
Riksbanken finns också.
Finans- och penningpolitiken bestämmer delvis varandra. Det går därför inte - som FR gör - att diskutera konjunkturpolitiken, permanenta utgiftsökningar i budgeten och ekonomins exitstrategi ur krisen utan att samtidigt hålla ett öga på vad Riksbanken gör. Riksbankens exitstrategi blir den viktigaste för Sverige, eftersom banken både har det snabbast verkande och effektivaste verktyget, nämligen räntan. Finanspolitiken är trögare och trubbigare för den kortsiktiga krispolitiken.
Därför är det i vårt och jämförbara länders system i första hand centralbankens uppgift att med räntesättningen stabilisera konjunkturen. I denna extrema kris har dock även finanspolitiken behövt användas. Det faktum att Riksbanken är självständig innebär dock inte att dess insatser inte får nämnas på samma gång som finanspolitiken diskuteras. Alltså: hur expansiv finanspolitiken behöver vara bestäms både av konjunkturläget och av Riksbankens politik.
I Sveriges fall har Riksbanken varit tydlig och den gick snabbt över till en lågräntepolitik hösten 2008 (nu 0,25%). Den har dessutom med sin lånepolitik 2009 klargjort att den låga räntan ska råda under minst 12 månader framöver. (Det framkallar nu oro för överhettning med alltför snabbt stigande bostadspriser och en spekulationsbubbla på fastighetsmarknaden.)
Kommunerna - med facit i hand.
Med facit i hand kritiserar FR regeringen för att den inte redan i våras spädde på efterfrågan mera genom finanspolitiken. Men då glömmer FR att man på vårvintern inte visste hur effektiva de penning- och finanspolitiska insatserna under hösten 2008 och vintern 2009 skulle visa sig bli i verkligheten. Med tanke på att Sverige, enligt OECD, under 2009-11 dessutom driver den mest expansiva finanspolitiken (inkl automatiska stabilisatorer) av alla dess medlemsländer, och att Riksbanken driver en mer expansiv räntepolitik än bland annat ECB, förefaller FRs kritik att regeringen fört en alltför stram finanspolitik som direkt lättsinnig. Eftersom ekonomins aktivitetsnivå är ett rörligt mål är det rätt av varje regering att ta beslut i en sekvens allteftersom information om det ekonomiska läget strömmar in och om effekterna av redan vidtagna åtgärder.
Inget risktagande med permanenta utgifterna.
FR-kritiken att det är ett risktagande med permanenta åtgärder är inte korrekt, framför allt inte vad avser jobbskatteavdraget. Det sägs uttryckligen i budgeten att om så skulle behövas kommer "mindre skadliga skatter" att höjas (läs: klimatskatter) för att säkra budgetens saldo. Vad gäller medel till rättsväsendet och pensionärsskattesänkningen var bedömningen i augusti 2009 att tillväxten återhämtar sig tillräckligt snabbt för att detta skall klaras permanent. Utvecklingen av det ekonomiska läget efter det att budgeten lagts jävar inte den bedömningen. Den har blivit mer, inte mindre, korrekt.
Utgiftstakets trovärdighet.
FR-kritiken som går ut på att utgiftstakets trovärdighet skulle hotas av en ohelig allians av manipulerande politiker är perspektivlös, teoretisk och litet futtig. Trovärdigheten bestäms av hur systemet med utgiftstak i praktiken fungerat sedan det infördes vid mitten av 1990-talet, och det har fungerat mycket bra som disciplin på de offentliga utgifterna. Nu ligger dessutom ett lagförslag om en ytterligare förstärkning av systemet.
Bristande pedagogik.
FRs försök till förbättrad pedagogik vad gäller jobbskatteavdraget är mycket välkommet. Det är ibland komplicerat att samtidigt förklara den långsiktiga allmänna jämviktskonsekvensen och den kortsiktiga efterfrågestimulerande keynesianska effekten av jobbskatteavdraget, särskilt i ett läge där exportefterfrågans fall helt dominerar och återhämtningen på arbetsmarknaden är långsam. Vi försöker sammanfatta effekten som "lägre trösklar in till arbetsmarknaden". Icke desto mindre är jobbskatteavdraget - som FR konstaterar - en riktig åtgärd både ur ett kort- och långsiktigt perspektiv.
På ett antal punkter berömmer Finanspolitiska rådet (FR) regeringens åtgärder. Det gäller framför allt jobbskatteavdraget och att det ger högre sysselsättning ("både lönsamt och möjligt att anställa fler") och regeringens ökade resurser till kommunerna (17 mdr kr år 2010). FR konstaterar vidare att "den fallande sysselsättningen beror på den kraftigt minskade efterfrågan i lågkonjunkturen" som dessvärre dominerar över jobbskatteavdraget och den även i övrigt expansiva finans- och penningpolitikens positiva effekter.
Bemötande.
Låt mig dock bemöta rådets kritik på ett antal andra punkter, och peka på två metodproblem i FR:s analys. Det gäller dels att FR ignorerar Riksbanken, dels att FR inte uppmärksamma bristerna i oppositionens förslag. Båda dessa tillkortakommanden gör att FRs inverkan på den offentliga debatten blir snedvriden. FR framstår på sina ställen som något överförnumstigt för en luttrad läsare.
Riksbanken finns också.
Finans- och penningpolitiken bestämmer delvis varandra. Det går därför inte - som FR gör - att diskutera konjunkturpolitiken, permanenta utgiftsökningar i budgeten och ekonomins exitstrategi ur krisen utan att samtidigt hålla ett öga på vad Riksbanken gör. Riksbankens exitstrategi blir den viktigaste för Sverige, eftersom banken både har det snabbast verkande och effektivaste verktyget, nämligen räntan. Finanspolitiken är trögare och trubbigare för den kortsiktiga krispolitiken.
Därför är det i vårt och jämförbara länders system i första hand centralbankens uppgift att med räntesättningen stabilisera konjunkturen. I denna extrema kris har dock även finanspolitiken behövt användas. Det faktum att Riksbanken är självständig innebär dock inte att dess insatser inte får nämnas på samma gång som finanspolitiken diskuteras. Alltså: hur expansiv finanspolitiken behöver vara bestäms både av konjunkturläget och av Riksbankens politik.
I Sveriges fall har Riksbanken varit tydlig och den gick snabbt över till en lågräntepolitik hösten 2008 (nu 0,25%). Den har dessutom med sin lånepolitik 2009 klargjort att den låga räntan ska råda under minst 12 månader framöver. (Det framkallar nu oro för överhettning med alltför snabbt stigande bostadspriser och en spekulationsbubbla på fastighetsmarknaden.)
Kommunerna - med facit i hand.
Med facit i hand kritiserar FR regeringen för att den inte redan i våras spädde på efterfrågan mera genom finanspolitiken. Men då glömmer FR att man på vårvintern inte visste hur effektiva de penning- och finanspolitiska insatserna under hösten 2008 och vintern 2009 skulle visa sig bli i verkligheten. Med tanke på att Sverige, enligt OECD, under 2009-11 dessutom driver den mest expansiva finanspolitiken (inkl automatiska stabilisatorer) av alla dess medlemsländer, och att Riksbanken driver en mer expansiv räntepolitik än bland annat ECB, förefaller FRs kritik att regeringen fört en alltför stram finanspolitik som direkt lättsinnig. Eftersom ekonomins aktivitetsnivå är ett rörligt mål är det rätt av varje regering att ta beslut i en sekvens allteftersom information om det ekonomiska läget strömmar in och om effekterna av redan vidtagna åtgärder.
Inget risktagande med permanenta utgifterna.
FR-kritiken att det är ett risktagande med permanenta åtgärder är inte korrekt, framför allt inte vad avser jobbskatteavdraget. Det sägs uttryckligen i budgeten att om så skulle behövas kommer "mindre skadliga skatter" att höjas (läs: klimatskatter) för att säkra budgetens saldo. Vad gäller medel till rättsväsendet och pensionärsskattesänkningen var bedömningen i augusti 2009 att tillväxten återhämtar sig tillräckligt snabbt för att detta skall klaras permanent. Utvecklingen av det ekonomiska läget efter det att budgeten lagts jävar inte den bedömningen. Den har blivit mer, inte mindre, korrekt.
Utgiftstakets trovärdighet.
FR-kritiken som går ut på att utgiftstakets trovärdighet skulle hotas av en ohelig allians av manipulerande politiker är perspektivlös, teoretisk och litet futtig. Trovärdigheten bestäms av hur systemet med utgiftstak i praktiken fungerat sedan det infördes vid mitten av 1990-talet, och det har fungerat mycket bra som disciplin på de offentliga utgifterna. Nu ligger dessutom ett lagförslag om en ytterligare förstärkning av systemet.
Bristande pedagogik.
FRs försök till förbättrad pedagogik vad gäller jobbskatteavdraget är mycket välkommet. Det är ibland komplicerat att samtidigt förklara den långsiktiga allmänna jämviktskonsekvensen och den kortsiktiga efterfrågestimulerande keynesianska effekten av jobbskatteavdraget, särskilt i ett läge där exportefterfrågans fall helt dominerar och återhämtningen på arbetsmarknaden är långsam. Vi försöker sammanfatta effekten som "lägre trösklar in till arbetsmarknaden". Icke desto mindre är jobbskatteavdraget - som FR konstaterar - en riktig åtgärd både ur ett kort- och långsiktigt perspektiv.
lördag 10 oktober 2009
Sänkt skatt för dem som jobbar ger mest, också till pensionärer
Sänkt skatt för dem som jobbar ger mest, också till pensionärer
Publicerad i Dagens Industri den 10 oktober 2009
Att bota den privata exportindustrins konjunkturnedgång sker inte genom att permanent öka utgiftsnivån och antalet anställda i den offentliga sektorn. Oppositionens politik och pensionärsorganisationernas angrepp på sänkt skatt på arbete är ologisk. Inte minst från pensionärers egna utgångspunkter och framtida behov, skriver Carl B Hamilton (FP).
Receptet mot den privata exportindustrins konjunkturnedgång kan omöjligen vara att permanent öka antalet anställda och höja utgiftsnivån i den offentliga sektorn. Men det är kärnan i oppositionens budgetförslag.
De tre oppositionspartierna är också överens om skattehöjningar för vanligt folk, exempelvis metallare och sjuksköterskor. Ja, alla de 4,2 miljoner arbetande människorna i Sverige förtjänar enligt oppositionen höjd skatt. Det gäller även företagen som anställer folk. Företagsamheten ska få höjd skatt. Oppositionspartierna har också det gemensamt att de vill skärpa marginalskatterna. Det drabbar alla dem som vill satsa på utbildning och förkovran, och slår särskilt mot studieintresserade ungdomars drömmar och livschanser.
Samtidigt som oppositionens politik skulle ge de 4,2 miljoner människor som arbetar och den halv miljon företag som anställer högre skatt, utlovar oppositionen bättre villkor för dem som inte arbetar, till exempel pensionärer.
Det väcker följande fråga som jag tycker hela Sverige ska ställa sig: Vad är det för fel att sänka skatten för dem som bidrar till att BNP kan bli större? Alla talar om att fler i arbetsför ålder måste arbeta mer för att kunna försörja det växande antalet pensionärer och finansiera deras vård och omsorg. Sverige har i dag höga skatter på arbete. Det lönar sig dessutom dåligt att utbilda sig, eftersom vi har bland världens allra högsta marginalskatter.
Höjs skatten på arbete i Sverige 2010 blir följden med största sannolikhet att mindre arbete utförs, BNP växer långsammare, pensionerna blir lägre än de annars skulle ha blivit och den offentliga vården och omsorgen blir sämre utbyggd än den kunde ha varit.
Jag förstår inte varför lägre skatt på den arbetande befolkningen skulle vara en orättvisa mot pensionärerna. Inom ett par år passerar jag själv 65 års ålder. Men jag kan numera absolut inte tänka mig att gå med i någon av de pensionärsorganisationer som har förklarat krig mot den arbetande delen av det svenska folket.
Pensionärsorganisationernas angrepp mot lägre skatt på arbete är ologiskt utifrån pensionärers egna utgångspunkter och framtida behov. De som ropar "orättvist" och vill skärpa skatten på arbete: Låt BNP växa mindre. Minska den långsiktiga ekonomiska basen för pensioner, offentlig vård och omsorg, så får ni se hur kul det blir om något decennium.
Socialdemokraterna satsar permanent 6 miljarder kronor mer på kommunerna - utöver regeringens högst temporära, men nu sannolikt för stora tillskott om 17 miljarder kronor 2010. Socialdemokraterna skärper därutöver företagsskatterna med 11 miljarder kronor per år genom höjda arbetsgivaravgifter för unga, avskaffad skatterabatt för hushållsnära tjänster och höjda kapitalskatter med 3 miljarder kronor per år genom bland annat återinförd förmögenhetsskatt. Förslagen minskar nyföretagandet och företagens möjligheter att anställa.
Vänsterpartiet vill höja bolagsskatten från 26,2 procent till 28 procent. Det är synnerligen oklokt med tanke på att trenden internationellt är den rakt motsatta. Höjningen skulle flytta produktion, huvudkontor, jobb samt forskning och utveckling från Sverige. Det akuta problemet för svensk ekonomi är att den privata sektorn anställer, säljer och producerar för lite eftersom exportefterfrågan alltjämt är svag. Det är mycket riskfyllt i detta läge att - som oppositionen föreslår - oåterkalleligt ge den offentliga sektorn en permanent nivåhöjning samtidigt som skatteintäkterna från företag och kapitalinkomster drastiskt har minskat.
Oppositionens agerande bäddar för strukturella och långsiktiga budgetunderskott. Gapet vidgas mellan en alltför liten inhemsk privat produktion och permanent ökade offentliga utgifter. Samtidigt vet alla som har funderat över globaliseringens konsekvenser för Sverige att mer och bättre utbildning är vårt viktigaste konkurrensmedel. Med oppositionens skattehöjningar skulle Sverige återigen gå om Danmark och få världens högsta marginalskatter. Det är inte så man bygger en konkurrenskraftig nation med framtidens jobb och kunskapsbaserad tillväxt. Med oppositionens förslag ökar risken för att Sverige och Kina byter plats på de internationella rankningslistorna om 20-25 år.
CARL B HAMILTON
Publicerad i Dagens Industri den 10 oktober 2009
Att bota den privata exportindustrins konjunkturnedgång sker inte genom att permanent öka utgiftsnivån och antalet anställda i den offentliga sektorn. Oppositionens politik och pensionärsorganisationernas angrepp på sänkt skatt på arbete är ologisk. Inte minst från pensionärers egna utgångspunkter och framtida behov, skriver Carl B Hamilton (FP).
Receptet mot den privata exportindustrins konjunkturnedgång kan omöjligen vara att permanent öka antalet anställda och höja utgiftsnivån i den offentliga sektorn. Men det är kärnan i oppositionens budgetförslag.
De tre oppositionspartierna är också överens om skattehöjningar för vanligt folk, exempelvis metallare och sjuksköterskor. Ja, alla de 4,2 miljoner arbetande människorna i Sverige förtjänar enligt oppositionen höjd skatt. Det gäller även företagen som anställer folk. Företagsamheten ska få höjd skatt. Oppositionspartierna har också det gemensamt att de vill skärpa marginalskatterna. Det drabbar alla dem som vill satsa på utbildning och förkovran, och slår särskilt mot studieintresserade ungdomars drömmar och livschanser.
Samtidigt som oppositionens politik skulle ge de 4,2 miljoner människor som arbetar och den halv miljon företag som anställer högre skatt, utlovar oppositionen bättre villkor för dem som inte arbetar, till exempel pensionärer.
Det väcker följande fråga som jag tycker hela Sverige ska ställa sig: Vad är det för fel att sänka skatten för dem som bidrar till att BNP kan bli större? Alla talar om att fler i arbetsför ålder måste arbeta mer för att kunna försörja det växande antalet pensionärer och finansiera deras vård och omsorg. Sverige har i dag höga skatter på arbete. Det lönar sig dessutom dåligt att utbilda sig, eftersom vi har bland världens allra högsta marginalskatter.
Höjs skatten på arbete i Sverige 2010 blir följden med största sannolikhet att mindre arbete utförs, BNP växer långsammare, pensionerna blir lägre än de annars skulle ha blivit och den offentliga vården och omsorgen blir sämre utbyggd än den kunde ha varit.
Jag förstår inte varför lägre skatt på den arbetande befolkningen skulle vara en orättvisa mot pensionärerna. Inom ett par år passerar jag själv 65 års ålder. Men jag kan numera absolut inte tänka mig att gå med i någon av de pensionärsorganisationer som har förklarat krig mot den arbetande delen av det svenska folket.
Pensionärsorganisationernas angrepp mot lägre skatt på arbete är ologiskt utifrån pensionärers egna utgångspunkter och framtida behov. De som ropar "orättvist" och vill skärpa skatten på arbete: Låt BNP växa mindre. Minska den långsiktiga ekonomiska basen för pensioner, offentlig vård och omsorg, så får ni se hur kul det blir om något decennium.
Socialdemokraterna satsar permanent 6 miljarder kronor mer på kommunerna - utöver regeringens högst temporära, men nu sannolikt för stora tillskott om 17 miljarder kronor 2010. Socialdemokraterna skärper därutöver företagsskatterna med 11 miljarder kronor per år genom höjda arbetsgivaravgifter för unga, avskaffad skatterabatt för hushållsnära tjänster och höjda kapitalskatter med 3 miljarder kronor per år genom bland annat återinförd förmögenhetsskatt. Förslagen minskar nyföretagandet och företagens möjligheter att anställa.
Vänsterpartiet vill höja bolagsskatten från 26,2 procent till 28 procent. Det är synnerligen oklokt med tanke på att trenden internationellt är den rakt motsatta. Höjningen skulle flytta produktion, huvudkontor, jobb samt forskning och utveckling från Sverige. Det akuta problemet för svensk ekonomi är att den privata sektorn anställer, säljer och producerar för lite eftersom exportefterfrågan alltjämt är svag. Det är mycket riskfyllt i detta läge att - som oppositionen föreslår - oåterkalleligt ge den offentliga sektorn en permanent nivåhöjning samtidigt som skatteintäkterna från företag och kapitalinkomster drastiskt har minskat.
Oppositionens agerande bäddar för strukturella och långsiktiga budgetunderskott. Gapet vidgas mellan en alltför liten inhemsk privat produktion och permanent ökade offentliga utgifter. Samtidigt vet alla som har funderat över globaliseringens konsekvenser för Sverige att mer och bättre utbildning är vårt viktigaste konkurrensmedel. Med oppositionens skattehöjningar skulle Sverige återigen gå om Danmark och få världens högsta marginalskatter. Det är inte så man bygger en konkurrenskraftig nation med framtidens jobb och kunskapsbaserad tillväxt. Med oppositionens förslag ökar risken för att Sverige och Kina byter plats på de internationella rankningslistorna om 20-25 år.
CARL B HAMILTON
tisdag 6 oktober 2009
Oppositionen satsar på dyrkad guldkalv istället för på ekonomins kassako.
Receptet mot exportindustrins konjunkturnedgång är inte en permanent ökning av offentliga sektorn!
Oppositionen möter den kortsiktiga finanskrisen med förslag om en långsiktig utökning offentliga sektorn. Det är inte kris- eller konjunkturpolitik. Socialdemokraterna satsar t ex permanent 6 mdr kr mer varje år på kommunerna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
Men det akuta problemet för svensk ekonomi är att den privata sektorn anställer, säljer och producerar för lite. I detta läge är det riskfyllt, som oppositionen föreslår, att ge offentliga sektorn en långsiktig och permanent nivåhöjning samtidigt som skatteintäkterna från företag och kapitalinkomster drastiskt minskar. Oppositionens agerande bäddar för strukturella budgetunderskott eftersom gapet skulle vidgas mellan en för liten inhemsk privat produktion och permanent ökade offentliga utgifter.
Antalet utbildningsplatser som S föreslår är orealistiskt. Länens samordnare, kommunerna och högskolorna har redan av regeringen fått det antal platser som de själva anser att de kan hantera utan kvalitetsproblem. S förslag leder till förvaring istället för meningsfull utbildning.
Att som S öka marginalskatten både genom avtrappat jobbskatteavdrag och dubbel värnskatt straffar människors möjlighet och vilja ”att förverkliga sina bästa stämningars längtan” (Hjalmar Branting) till utbildning och förkovran. Även MP och V vill höja marginalskatterna.
Samtidigt vet alla som funderat över globaliseringens konsekvenser för Sverige att mer och bättre utbildning framdeles är det viktigaste konkurrensmedlet för Sverige i världen. Med S dubbla marginalskattehöjningar skulle Sverige få världens i särklass högsta marginalskatter. Det är inte så man bygger en kunskapsnation med framtidens jobb och utvecklingsarbete. Kineser och indier har långt mer än hälften kvar! Med S förslag ökar risken för att Sverige och Kina har bytt plats på de internationella rankinglistorna om 20-30 år.
Oppositionen är dessutom splittrad på tre helt centrala områden: inkomstskatterna, a-kassan och sjukförsäkringen.
Beträffande skatterna får alla som arbetar höjd skatt med oppositionens förslag. Alla tre vill avskaffa fjärde steget i jobbskatteavdraget. V accepterar inga av de fyra jobbskatteavdragen och inte heller det finanspolitiska ramverket. Alla tre vill höja marginalskatterna. V vill höja skatten för pensionärer med en inkomst över 32 000 kr/mån. S vill sänka skatten utöver regeringen med ca 3 mdr kr (regeringen: 3,5 mdr kr).
Beträffande a-kassan är S och V osjälvständigt LO-styrda i sina ställningstaganden, medan MP ännu inte är helt LO-styrt. LO visar sig än en gång vara en tung sängkamrat hos vänstertrojkan, och som skall inordnas i framtida budgetöverenskommelser.
I sjukförsäkringspolitiken är oppositionspartierna också splittrade, men har det gemensamt att de inte ens vill försöka mer energiskt och kreativt med åtgärder för återgång till arbete och rehabilitering. Tragiskt.
Nedan återfinns min medarbetare Katarina Bergkvists sammanfattning av oppositionens alternativ.
Oppositionens skuggbudgetar
Inget samlat besked i viktiga frågor
Oppositionspartierna lämnar inget samlat besked i de viktigaste frågorna. De har olika uppfattning om inkomstskatterna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.
Inkomstskatterna:
• De som jobbar får höjd skatt med oppositionens förslag. Alla partierna vill avskaffa det fjärde steget i jobbskatteavdraget.
• Partierna har ingen gemensam modell för skattepolitiken. (V) vill införa ett höjt grundavdrag, (MP) och (S) modifiera jobbskatteavdraget på olika vis.
• Alla partierna vill höja marginalskatterna för de med utbildning och lite högre inkomster. Hur mycket är det dock inte överens om.
• Vänsterpartiet vill införa en hård straffbeskattning på utbildning med kraftigt höjda marginalskatter för alla som tjänar mer än 20 000 kronor i månaden.
• (S) och (MP) accepterar de 3 första stegen i jobbskatteavdraget, men de vill införa en ny avtrappning av jobbskatteavdraget på inkomster över 45 000 kronor. (S) vill även införa en ytterligare skatt på inkomster över 115 000 kronor i månaden.
• (S) skatthöjningar för de med högre inkomster drar endast in 1 miljard kronor till statskassan. De svenska marginalskatterna, som redan är världens högsta, ska alltså bli ännu högre men till mycket liten nytta för statsfinanserna.
Pensionärerna:
• Oppositionen ger inget samlat besked.
• Deras ekonomiska politik riskerar rasera grunden för sunda statsfinanser, tillväxt och därmed ge en svagare utveckling av pensionsinkomsterna och kvalitén i välfärden.
• Vänsterpartiet vill ha höjd skatt för alla pensionärer som tjänar över 32 000 kronor i månaden.
(V) jämställer alla inkomster skattemässigt (se ovan). Pensionärer med låga inkomster får skattesänkningar, medan pensionärer med inkomster över 32 000 kronor i månaden får skattehöjningar. (S) inför ytterligare skattesänkningar för pensionärer som kostar 3 miljarder utöver det som regeringen satsar. (MP) gör andra prioriteringar och inför ytterligare skattesänkningar för 1 miljard mer än regeringen.
A-kassan:
• (MP) anser att det är för dyrt att genomföra större förändringar nu under lågkonjunkturen och vill vänta till 2012. A-kasseavgiften ska dock bli enhetlig.
• (S) och (V) följer LO och vill höja ersättningsnivåerna och sänka a-kasseavgiften med en gång. I (S) förslag kostar detta 14 miljarder kronor och i (V):s förslag 20 miljarder kronor.
Svaga gemensamma förslag
Oppositionen lämnar endast gemensamma förslag om mindre områden, där de redan tidigare kommit överens. Det handlar om utbildning, stöd för miljöfordon, utvidgat ROT-avdrag, ändrad fastighetsskatt (dock marginella ändringar) och effektivisering av statliga myndigheter.
Det är tydligt att de inte klarat av att komma överens i viktiga frågor.
Utbildningspolitiken
• Regeringen satsar stort på utbyggnad av högskoleplatser (10 000 platser), Komvux (18 000 platser) och på Yrkesvux och yrkeshögskola.
• Utöver det vill oppositionen ha mer platser på alla områden, bland annat 10 000 fler platser på Komvux och 2500 fler platser på högskolan.
• En sådan utbyggnad är inte realistisk och riskerar leda till sämre utbildningskvalitet.
Regeringens utökning av platser baseras på analys av behov och praktiska förutsättningar för utbyggnad med bibehållen kvalitet. Regeringen har utgått för hur många fler platser som högskolorna angett att de klarar av, samt de regionala samordnarnas uppskattning av hur många utbildningsplatser som behövs i regionen. Dessa önskemål är i stort sett tillgodosedda.
Därmed känns oppositionens föreslagna utbildningssatsningar som en pappersprodukt som, om den genomförs, riskerar att försämra kvalitén i utbildningarna.
Ekonomisk politik
• (V) accepterar fortfarande inte det finanspolitiska ramverket. Detta trots att de ingått överenskommelse med (S) om att ramverket ska följas.
• Det skapar osäkerhet kring om en vänsterregering kan sköta de offentliga finanserna.
• Höjda ersättningar för att inte arbeta ger sämre drivkrafter att komma åter till arbetslivet. Det blir färre som är med och bidrar, vilket ger mindre resurser till välfärden.
• Oppositionen möter den kortsiktiga finanskrisen med en långsiktig utökning av den offentliga sektorn. Socialdemokraterna satsar t ex permanent 6 mdr kr mer varje år på kommunerna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
• Oppositionens politik leder till färre i arbete samtidigt som utgifterna ökar. Det riskerar att skapa långsiktiga budgetunderskott och ohållbara statsfinanser.
Oppositionspartiernas förslag innebär en ekonomisk omfördelning från dem som jobbar till de med bidrag. Det ska löna sig sämre att arbeta, särskilt för de med utbildning och därmed lite högre inkomster. Det rimmar illa med socialdemokraternas retorik om ”jobben först” (titeln på S motion).
Oppositionen möter den kortsiktiga finanskrisen med förslag om en långsiktig utökning offentliga sektorn. Det är inte kris- eller konjunkturpolitik. Socialdemokraterna satsar t ex permanent 6 mdr kr mer varje år på kommunerna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
Men det akuta problemet för svensk ekonomi är att den privata sektorn anställer, säljer och producerar för lite. I detta läge är det riskfyllt, som oppositionen föreslår, att ge offentliga sektorn en långsiktig och permanent nivåhöjning samtidigt som skatteintäkterna från företag och kapitalinkomster drastiskt minskar. Oppositionens agerande bäddar för strukturella budgetunderskott eftersom gapet skulle vidgas mellan en för liten inhemsk privat produktion och permanent ökade offentliga utgifter.
Antalet utbildningsplatser som S föreslår är orealistiskt. Länens samordnare, kommunerna och högskolorna har redan av regeringen fått det antal platser som de själva anser att de kan hantera utan kvalitetsproblem. S förslag leder till förvaring istället för meningsfull utbildning.
Att som S öka marginalskatten både genom avtrappat jobbskatteavdrag och dubbel värnskatt straffar människors möjlighet och vilja ”att förverkliga sina bästa stämningars längtan” (Hjalmar Branting) till utbildning och förkovran. Även MP och V vill höja marginalskatterna.
Samtidigt vet alla som funderat över globaliseringens konsekvenser för Sverige att mer och bättre utbildning framdeles är det viktigaste konkurrensmedlet för Sverige i världen. Med S dubbla marginalskattehöjningar skulle Sverige få världens i särklass högsta marginalskatter. Det är inte så man bygger en kunskapsnation med framtidens jobb och utvecklingsarbete. Kineser och indier har långt mer än hälften kvar! Med S förslag ökar risken för att Sverige och Kina har bytt plats på de internationella rankinglistorna om 20-30 år.
Oppositionen är dessutom splittrad på tre helt centrala områden: inkomstskatterna, a-kassan och sjukförsäkringen.
Beträffande skatterna får alla som arbetar höjd skatt med oppositionens förslag. Alla tre vill avskaffa fjärde steget i jobbskatteavdraget. V accepterar inga av de fyra jobbskatteavdragen och inte heller det finanspolitiska ramverket. Alla tre vill höja marginalskatterna. V vill höja skatten för pensionärer med en inkomst över 32 000 kr/mån. S vill sänka skatten utöver regeringen med ca 3 mdr kr (regeringen: 3,5 mdr kr).
Beträffande a-kassan är S och V osjälvständigt LO-styrda i sina ställningstaganden, medan MP ännu inte är helt LO-styrt. LO visar sig än en gång vara en tung sängkamrat hos vänstertrojkan, och som skall inordnas i framtida budgetöverenskommelser.
I sjukförsäkringspolitiken är oppositionspartierna också splittrade, men har det gemensamt att de inte ens vill försöka mer energiskt och kreativt med åtgärder för återgång till arbete och rehabilitering. Tragiskt.
Nedan återfinns min medarbetare Katarina Bergkvists sammanfattning av oppositionens alternativ.
Oppositionens skuggbudgetar
Inget samlat besked i viktiga frågor
Oppositionspartierna lämnar inget samlat besked i de viktigaste frågorna. De har olika uppfattning om inkomstskatterna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.
Inkomstskatterna:
• De som jobbar får höjd skatt med oppositionens förslag. Alla partierna vill avskaffa det fjärde steget i jobbskatteavdraget.
• Partierna har ingen gemensam modell för skattepolitiken. (V) vill införa ett höjt grundavdrag, (MP) och (S) modifiera jobbskatteavdraget på olika vis.
• Alla partierna vill höja marginalskatterna för de med utbildning och lite högre inkomster. Hur mycket är det dock inte överens om.
• Vänsterpartiet vill införa en hård straffbeskattning på utbildning med kraftigt höjda marginalskatter för alla som tjänar mer än 20 000 kronor i månaden.
• (S) och (MP) accepterar de 3 första stegen i jobbskatteavdraget, men de vill införa en ny avtrappning av jobbskatteavdraget på inkomster över 45 000 kronor. (S) vill även införa en ytterligare skatt på inkomster över 115 000 kronor i månaden.
• (S) skatthöjningar för de med högre inkomster drar endast in 1 miljard kronor till statskassan. De svenska marginalskatterna, som redan är världens högsta, ska alltså bli ännu högre men till mycket liten nytta för statsfinanserna.
Pensionärerna:
• Oppositionen ger inget samlat besked.
• Deras ekonomiska politik riskerar rasera grunden för sunda statsfinanser, tillväxt och därmed ge en svagare utveckling av pensionsinkomsterna och kvalitén i välfärden.
• Vänsterpartiet vill ha höjd skatt för alla pensionärer som tjänar över 32 000 kronor i månaden.
(V) jämställer alla inkomster skattemässigt (se ovan). Pensionärer med låga inkomster får skattesänkningar, medan pensionärer med inkomster över 32 000 kronor i månaden får skattehöjningar. (S) inför ytterligare skattesänkningar för pensionärer som kostar 3 miljarder utöver det som regeringen satsar. (MP) gör andra prioriteringar och inför ytterligare skattesänkningar för 1 miljard mer än regeringen.
A-kassan:
• (MP) anser att det är för dyrt att genomföra större förändringar nu under lågkonjunkturen och vill vänta till 2012. A-kasseavgiften ska dock bli enhetlig.
• (S) och (V) följer LO och vill höja ersättningsnivåerna och sänka a-kasseavgiften med en gång. I (S) förslag kostar detta 14 miljarder kronor och i (V):s förslag 20 miljarder kronor.
Svaga gemensamma förslag
Oppositionen lämnar endast gemensamma förslag om mindre områden, där de redan tidigare kommit överens. Det handlar om utbildning, stöd för miljöfordon, utvidgat ROT-avdrag, ändrad fastighetsskatt (dock marginella ändringar) och effektivisering av statliga myndigheter.
Det är tydligt att de inte klarat av att komma överens i viktiga frågor.
Utbildningspolitiken
• Regeringen satsar stort på utbyggnad av högskoleplatser (10 000 platser), Komvux (18 000 platser) och på Yrkesvux och yrkeshögskola.
• Utöver det vill oppositionen ha mer platser på alla områden, bland annat 10 000 fler platser på Komvux och 2500 fler platser på högskolan.
• En sådan utbyggnad är inte realistisk och riskerar leda till sämre utbildningskvalitet.
Regeringens utökning av platser baseras på analys av behov och praktiska förutsättningar för utbyggnad med bibehållen kvalitet. Regeringen har utgått för hur många fler platser som högskolorna angett att de klarar av, samt de regionala samordnarnas uppskattning av hur många utbildningsplatser som behövs i regionen. Dessa önskemål är i stort sett tillgodosedda.
Därmed känns oppositionens föreslagna utbildningssatsningar som en pappersprodukt som, om den genomförs, riskerar att försämra kvalitén i utbildningarna.
Ekonomisk politik
• (V) accepterar fortfarande inte det finanspolitiska ramverket. Detta trots att de ingått överenskommelse med (S) om att ramverket ska följas.
• Det skapar osäkerhet kring om en vänsterregering kan sköta de offentliga finanserna.
• Höjda ersättningar för att inte arbeta ger sämre drivkrafter att komma åter till arbetslivet. Det blir färre som är med och bidrar, vilket ger mindre resurser till välfärden.
• Oppositionen möter den kortsiktiga finanskrisen med en långsiktig utökning av den offentliga sektorn. Socialdemokraterna satsar t ex permanent 6 mdr kr mer varje år på kommunerna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
• Oppositionens politik leder till färre i arbete samtidigt som utgifterna ökar. Det riskerar att skapa långsiktiga budgetunderskott och ohållbara statsfinanser.
Oppositionspartiernas förslag innebär en ekonomisk omfördelning från dem som jobbar till de med bidrag. Det ska löna sig sämre att arbeta, särskilt för de med utbildning och därmed lite högre inkomster. Det rimmar illa med socialdemokraternas retorik om ”jobben först” (titeln på S motion).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
