Nej till nymoderat nymerkantilism!

Om staten skulle sälja statliga företag "rinner deras vinster ut ur Sverige", säger Anders Borg i DN 27/12. Handelsminister Ewa Björling har för sin del satt som mål att exporten skall fördubblas före ett viss datum. Svenska statens arsenal av handelspolitik är numera inriktad på att öka exporten av snus.

Frihandel är för mig och andra liberaler ett oerhört viktigt politiskt mål för Sverige, och för globalt internationellt samarbete. Frihandel skapar ekonomiskt välstånd, bryter ner hierarkiska samhällsstrukturer (arabvärlden har aldrig haft frihandel!), skapar ökad frihet, ger bättre livschanser för individer och företag, och ökar chanserna till stabil och varaktig fred. De senaste årtiondena är talade bevis för detta.

Men varför håller då de "nya" Moderaterna på med sina merkantilistiska egendomligheter? Export är inte mer värt än import. Statliga subventioner till viss export och vissa exportföretag - snarare än till insatser för ökad frihandel - är feltänkt av många skäl. (Jag bortser från försvarsmateriel som inte är en normal handelsvara.)

Om exporten ökar stiger värdet av vår flytande växelkurs vilket gör export mindre lönsam och import mera lönsam. Det gör att ett mål om fördubblad export - om handelsministern skulle lyckas - slår tillbaka genom en starkare växelkurs för alla exportföretag, turism i Sverige, etc. Ju mer pengar till exportsubventioner - desto starkare kronkurs och ju mer undflyende blir målet om fördubblad export.

I princip gäller invändningen även statligt stöd till snusexport. Andra EU-länder måste ju dessutom undra över hur Sveriges politiker och förhandlare kan klaga så mycket över medlemsavgiften till EU och EU-budgeten, och samtidigt lägga ned så mycket pengar, energi och regeringsengagemang på att sälja på dem något som de uppfattar som en ny drog, svenskt snus!

Anders Borgs anmärkning om vinster som rinner ur Sverige påminner oss om de statliga företagens mål på 1700-talet: Så mycket ädla metaller som möjligt till Sverige. Maximal export och minimal import.

Om statens säljer ett företag till svenska ägare betalar dessa fortsättningsvis skatt i Sverige, och även deras anställda betalar skatt här. Genom köpeskillingen minskar statens skuld och årliga ränteutgifter, och statens förmögenhetsställning är oförändrad. Om statens säljer till utländska ägare - kom ihåg 55 mdr kr för Vin och Sprit häromåret! - är statens förmögenhet alltjämt oförändrad; skuld och ränteutgifterna är dock lägre (bland annat till utländska långivare till Sverige). Däremot har statens förmögenhet fått en annan sammansättning - mindre aktier i statliga bolag och mindre statlig skuld.

Om man skulle ta Borg på allvar - vilket jag avvaktar med - att det skulle vara ett mål för statens förmögenhetspolitik att "vinster inte ska rinna ur landet", ja då ska staten behålla företag i statlig ägo och - bjuder logiken - Moderaterna ska börja förbjuda utländskt ägande och nationalisera företag så att deras vinster stannar i Sverige. Men, märk väl, då rinner inte heller några vinster från svenska företags verksamhet i utlandet tillbaka till Sverige. Etc. etc.

Jag föreslår som nyårslöfte en rationellt utformad och tydlig kamp för frihandel 2013, och nej till nymerkantilismen.

8+% arbetslöshet i flera år! Reformer för lägre ränta, svagare krona och flexibel arbetsmarknad nödvändigt.

Oppositionen har dock hamnat helt snett med sin åtstramande budget, skattehöjningar för unga och reform-motstånd på bostadsmarknaden.

Lägre ränta och svagare krona genom lägre risker med hushållsupplåningen behövs.

Sverige kommer aldrig att få ned arbetslösheten långsiktigt till mellan 4 och 6 procent med mindre vi genomför politiskt smärtsamma strukturreformer som gör arbetsmarknaden mer flexibel. Det är en otvetydig slutsats man måste dra av dagens prognos från Anders Borg, med en arbetslöshet över 8 procent under flera år framöver.

Mindre exkludering genom lägre ingångs- och minimilöner för okvalificerad arbetskraft (vissa unga och vissa invandrare) tills dessa personer har uppnått högre produktivitet. Lägre arbetsgivarkostnader för dessa grupper genom t ex fortsatta skatte- och avgiftsrabatter. Det krävs också mindre skillnad i anställningsskydd - reformerade turordningsregler! - mellan dem som har jobb, och dem som söker jobb, eller sitter fast i vikariatssystemet. A-kassan bör bli något högre och därtill obligatorisk av fördelningsskäl.

Det handlar sålunda inte alls bara om fortsatta konjunkturpolitiska insatser för mer utbildning, eller för att allmänt höja efterfrågetrycket i ekonomin.

Notera: Bara för några dagar sedan konstaterade OECD i sin sverigestudie att konjunkturpolitiken nu är väl avpassad: "The macroeconomic policy stance [in Sweden] is broadly appropriate given recent developments and risks." (s 9, Executive summary). Samtidigt påpekade OECD att det finns utrymme för lägre räntor, vilket Riksbanken utnyttjade häromdagen, och även finanspolitiska insatser om så skulle bedömas önskvärt. Sverige har råd med Keynes, om hans politik skulle bli mer effektiv framdeles. Lägg märke till att Sverige - på grund av sin stora offentliga sektor - jämfört med andra länder har mycket starka automatiska konjunkturstabilisatorer - som nu kan verka fullt ut, tack vara vårt starka finanspolitiska utgångsläge.

Det finns fler åtgärder som kan driva ned arbetslösheten och driva upp tillväxten: nya insatser mot hushållens skuldsättning för att på så sätt hjälpa Riksbanken att snabbt sänka räntan ytterligare - vilket också bör kunna ge en svagare kronkurs och bättre konkurrenskraft för exportföretagen! Exportens fall är ju mycket av roten till det onda -- varselvågen -- denna höst. Vidare: Nya försök till åtgärder för en mer flexibel hyres- och bostadsmarknad, och då inte bara i de expansiva regionerna av vårt land.

O-borgerliga nya moderater på DN-debatt.

Två ledande moderater -- gruppledaren för Moderaterna i riksdagen Anna Kinberg Batra och statsrådet Peter Norman -- har skrivit en o-borgerlig artikel i borgerlighetens kärnfråga: nämligen det privata ägandets roll i samhället (DN-debatt den 16/12).

Borta är de gamla moderaternas kamp mot statligt och för privat ägande och marknadsekonomi. Författarna säger naturligtvis inte att de är emot marknadsekonomi - det vore ju heltokigt efter 1900-talet - men författarna förstår uppenbarligen inte att en avgörande förutsättning för marknadsekonomi är ett starkt och spritt privat ägande av företag, kapitalbildning och sparande. Marknadsekonomi - i sin tur - är en förutsättning för politisk och ekonomisk pluralism i samhället.

Staten och kommunerna ("det gemensamma") är en potentiellt farlig maktgrupp för alla dem som vill avvika eller helt enkelt sköta sina egna angelägenheter utan att be det offentliga om lov. Det gäller beträffande staten men kanske i vardagslivet ännu mera på kommunal nivå.

Vaksamhet på denna punkt är inte minst viktig i ett land som vårt med två dominerande politiska partier, och där ett parti - Socialdemokraterna - samverkar och samfinansierar sig med en annan viktig maktgrupp - LO. Min kritik beror alltså inte på att jag befarar planerade onda avsikter med "gemensamt" offentligt ägande utan snarare på massiv aningslöshet om bieffekterna av "gemensamt ägande", som jag menar Kinberg Batra och Normans artikel är ett exempel på.

Man kan som liberal aldrig vara neutral eller pragmatisk i frågan om det privata ägandet eller se statligt och kommunalt ägande främst som en pragmatisk lämplighetsfråga.

Men just pragmatism är det som Moderaterna nu lanserar i ägandefrågan. En tydlig ideologisk skiljelinje dras därmed upp mellan liberaler och nya moderater. Ingenstans i artikeln förespråkas privat ägande framför statligt eller annat offentligt ägande. Tvärtom är författarna angelägna att sudda ut skillnaden, och använder om och om igen uttrycket "gemensamt ägande".

Alla som kan sin svenska politiska historia vet att det är ett utpräglat socialdemokratiskt uttryckssätt. Den "gemensamma" sektorn har alltsedan Tage Erlanders dagars varit en förskönande omskrivning för staten och kommunerna.

"Moderaterna har historiskt (sic!) positionerat sig som motståndare till gemensamt ägande" skriver Kinberg Batra och Norman. Underförstått: Det nya M är inte längre att räkna med som motståndare till statligt och kommunalt ägande. Vidare: "Varken ägandet eller eventuella försäljningar [av offentlig egendom] har ett egenvärde. Nya moderaternas slutsats är att ägandet ... bör prövas från fall till fall." ... "Frågan om drift- och ägandeformer bör i sig själv aldrig vara det centrala."

Ideologiskt påminner därmed de nya Moderaternas o-borgerligt pragmatiska hållning i ägarfrågan om den "funktionssocialism", som Nils Karleby och andra socialdemokrater utvecklande under mellankrigstiden och senare.

Nu återstår att se vad nya Moderaternas värnande om statligt och kommunalt ägande innebär i praktiken. Nordea, Sveaskog och andra statliga företag vill väl M inte längre sälja och kommunala bolag ska behållas i "gemensamt" ägande, får man förmoda.

Förutom europapolitiken - där de nya moderaterna så tydligt övergivit gammelmoderaten Carl Bildts engagerade och kunniga linje till förmån för invändningar, historielöshet och avståndstagande - har på kort tid nu lagts ännu en skillnad gentemot liberaler: värnandet av privat ägande och insikten om dess fundamentala betydelse för politisk och ekonomisk pluralism och individens frihet.



 

En bra natt för Europa! Sverige bör vara med från 1 mars 2014 i EU:s finansinspektion.

Rättelse : Startdatum är först 1 mars 2014 (sic!) för EU-gemensam banktillsyn! Så här korrekt:

Det var en bra natt för Europa med överenskommelsen om EU-gemensam banktillsyn (finansinspektion).



Sverige bör vara med från början i EU:s finansinspektion (banktillsyn), dvs. från den 1 mars 2014.



Ett huvudargument för EU-gemensam bankövervakning är att nationella myndigheter kan vara för släpphänta därför att de vill gynna de inhemska bankerna i den internationella konkurrensen. En europeisk banktillsyn skulle också effektivt kunna hantera bankernas alltmer gränsöverskridande verksamhet. Och eftersom fallerande banker i slutändan kan behöva nytt kapital (rekapitaliseras) är det önskvärt att den övervakning som syftar till att förhindra bankfallissemang sker på den europeiska nivån.



Det är förmätet att tro att Sverige aldrig kan hamna i en bankkris där vi behöver hjälp, eller att Sveriges finansinspektion aldrig kan komma att göra fel, eller Sverige inte skulle kunna skadas av bankriser i vår omvärld. Därför finns det skäl att allvarligt eftersträva ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion.



Självklart ska Sverige delta konstruktivt och engagerat under 2013 i de fortsatta förhandlingarna om övriga delar av EU:s bankunion. De förhandlingarna har inte ens påbörjats så det går inte att redan nu ta ställning till något resultat, och än mindre till ett svenskt deltagande. Ett beslut om Sveriges deltagande, eller utanförstående, tas för övrigt av hela regeringen. Det finns idag inget beslut, eller mandat för regeringen att utesluta ett svenskt deltagande, eller motsatsen.



Der är glädjande, och något som Sverige kunnat påverka, att de nordiska länderna och de baltiska staterna nu håller ihop och får en gemesam finansinspektion. Så var det inte krisåren 2008-09 när krisen härjade och höll på att dra ned svenska banker i enorma förluster. Förhoppningsvis faller alla de nordiska och baltiska bankerna snart under samma EU-gemensamma finansinspektion. Det är verkligen mycket viktigt för Sverige.

Det är tråkigt, men inte något Sverige kan påverka, att det konservativa partiet i Storbritannien väljer att skjuta ut sitt land ur EU-samarbetet. Sveriges europapolitik bestäms i Stockholm och inte i London. Vad Konservativa regeringspartiet i Storbritannien tycker ska inte bestämma Sveriges europapolitik.

Säg ja till EU-gemensam banktillsyn! (Med Olle Schmidt)

(Artikel införd i Dagens Industri den 12/12/12 av Olle Schmidt, ledamot av Europaparlamentet (FP) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP). Texten nedan är något fylligare än artikeln i DI.)

 

I en tid av ekonomisk osäkerhet inom EU utgör Europeiska Centralbanken, ECB, - den kanske viktigaste stabiliserande faktorn i EU-samarbetet. Att Sverige skulle säga nej och hindra andra länder att fördjupa sitt samarbete – även om vi själva inte vill vara med – vore förödande för Sveriges framtida roll och inflytande i Europa.

 

Banker har orsakat stor skada det senaste decenniet. De kan inte längre övervakas effektivt på enbart nationell nivå eftersom de arbetar gränsöverskridande. Det behövs en gemensam stark europeisk tillsynsmyndighet, inte bara 27 svaga nationella. ECB föreslås få en viktig uppgift att vara denna sammanhållande kraft.

 

Även om Sverige som icke-euroland inte är med i ECB:s styrelse, ECB-rådet, ligger det starkt i Sveriges intresse att gå med i bankunionen. Vi är i denna strävan allierade med andra icke-euroländer som Polen och Danmark. Men många EU-länder vill dessvärre inte ge oss uteländer bättre villkor - om det samtidigt gynnar Storbritannien. Aversionen mot Storbritannien är stark. Sverige placeras inte sällan i samma båt som britterna och det förhållandet måste vi ändra på. Sverige är i grunden ett EU-positivt land.

 

Knepigast att lösa i förhandlingarna är icke-euroländers formella och praktiska relation till ECB-rådet. ECB är självständigt och får varken ge eller ta emot instruktioner. Dess högsta beslutande organ ECB-rådet, kan därför inte överlåta till något annat organ, som har plats för t ex icke-euroländer, att besluta i tillsynsärenden. (Självständigheten var avsedd för enbart räntepolitiken, innan tillsynsfrågorna fick dagens höga prioritet.) Det innebär att länder som Sverige, Polen och Danmark – som inte heller har euron som valuta – inte heller kan vara med i beslutsfattandet i ECB-rådet om tillsynsfrågor.

 

Sverige har tidigare krävt en fördragsändring för att ge länder utanför euroområdet lika stort inflytande som euroländerna i ECB-rådet, men det är inte realistiskt i närtid. En temporär lösning på inflytandefrågan får därför sökas.

 

I debatten har lagts fram olika lösningar, till exempel att ge en särskild tillsynsnämnd under ECBs ”paraply” en de facto-makt i tillsynsfrågor, och att ECB-rådets insats begränsas till att enbart säga ja- eller nej till denna tillsynsnämnds förslag till beslut. Det är ingen perfekt lösning - men en sådan lösning i kombination med tydliga åtaganden om en framtida fördragsändring kan vara tillräcklig för att tillmötesgå Sveriges önskemål.

 

Europaparlamentet har lanserat en lösning på ett annat viktigt svenskt krav - det om röstreglerna för beslutsfattande och tvistelösning inom EBA. Förslaget till kompromiss bör öppna dörren för svenskt deltagande i bankunionen genom att det skapar en rimlig balans mellan euroländer och de icke-euroländer som vill vara med i bankunionen. Vi vill uppmana finansminister Anders Borg och hans kollegor att ena sig om ett gemensamt förslag om EBA, som till exempel ligger i linje med den överenskommelse man har i nått i Europaparlamentet. Då kan förhandlingarna för att hitta en överenskommelse mellan rådet, Kommissionen och Europaparlamentet inledas före jul.

 

Kravet nationella tillsynsmyndigheter ska kunna ställa högre kapitalkrav på banker på nationell nivå förefaller kunna lösas. Utkast till kompromisser öppnar för detta.

 

Att Sverige skulle ställa sig utanför bankunionen tillsammans med Storbritannien vore extremet olyckligt – framför allt för Sverige.

 

Den avvaktande hållning som präglat Sveriges agerandet måste bytas ut mot ett tydligt och framåtblickande ledarskap. Politik i Europa handlar inte enbart om att lyssna till en ljum svensk EU-opinion.

 

Vi är övertygade om att den svenska regeringen når framgång i förhandlingarna om regeringen är tydligt positiv till svenskt deltagande och inte blockerar euroländernas vilja att fördjupa det europeiska samarbetet genom bankunionen.

 

Olle Schmidt, Europaparlamentariker (FP)

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP)

 

 

 

 

 

Ja till EU-gemensam banktillsyn och bankunion.

Att EU-länderna står i begrepp att fatta beslut om en EU-gemensam banktillsyn är bra både för EU-länderna och för Sverige. Sveriges förhandlingsmål år 2013 bör vara att delta i utformningen av bankunionen och sedan förhoppningsvis gå med i densamma. Det kortsiktiga målet är att Sverige före jul 2012 ska gå med i den tredjedel av bankunionen som gäller en ny effektivare tillsyn av EU:s större banker.

Vid Anders Borgs pressträff efter dagens EU-nämnd misslyckades finansministern med att hålla isär frågan om bankunion och frågan om EU-gemensam banktillsyn (den 11/12). Frågan om Sverige ställningstagande till bankunionen blir en senare fråga -- eftersom dess olika delar är långtifrån färdigförhandlade -- och en fråga att avgöras av hela regeringen.

Dispositionen nedan är: argumenten, förhandlingsläget, förhandlingsläget för Sverige, andra länder och slutsatsen

Argumenten.

Det liggande förslaget och förhandlingens knäckfrågor för Sverige finns på ett opartiskt och välskrivet sätt beskrivet i en nyss publicerad rapport från Riksbanken (ss 31-33 i http://www.riksbank.se/Documents/Rapporter/FSR/2012/FSR_2/rap_fsr2_121128_sve.pdf ).

Professor Lars Calmfors har sammanfattat sina argument för bankunion så här (DN den 30/10 2012): "Ett huvudargument för gemensam bankövervakning är att nationella myndigheter kan vara för släpphänta därför att de vill gynna de inhemska bankerna i den internationella konkurrensen. En europeisk banktillsyn skulle också bättre kunna hantera bankernas alltmer gränsöverskridande verksamhet. Och eftersom fallerande banker i slutändan kan behöva rekapitaliseras av de europeiska räddningsfonderna, är det önskvärt att även den övervakning som syftar till att förhindra fallissemang sker på den europeiska nivån."

"Min [Lars Calmfors] slutsats är att det finns goda skäl för en bankunion. Den bör inkludera en gemensam mekanism för rekonstruktion och avveckling av banker i kris samt en gemensam insättningsgaranti. Däremot bör inte finanspolitiken centraliseras." (länk: http://www.dn.se/ledare/kolumner/goda-skal-for-bankunion). Så långt Lars Calmfors.

Förhandlingsläget.

Förhandlingen just nu gäller enbart en ny EU-organisation för tillsyn av främst de större bankerna i EU.

Europeiska Centralbanken (ECB) förutsätts få en huvudroll i frågor om tillsyn av banker i EU. Beslutreglerna är sådana att alla 27 EU-medlemsstater måste acceptera utformningen av samarbetet. Om något land röstar nej faller förslaget om ECB:s roll. Det är detta krav på enhällighet som väcker frågan om att ett land eventuellt vill utnyttja sin vetorätt.

Det är viktigt att en EU-gemensam tillsyn av banker - dvs en EU-gemensam finansinspektion - snabbt inrättas för att undvika risken för en upprepning av det senaste årens katastrofala brist på självbevarelsedrift och kontroller vad gäller finanssektorn. En sådan upprepning skulle skada Sverige, naturligtvis, så det ligger i vårt egenintresse att EU-länderna kommer fram till en lösning, och att Sverige kan gå med.

I alla stegen mot bankunion finns besvärliga frågor om inflytande och beslutsregler i nya och redan existerade EU-organ, som ECB:s tillsynsråd och EBA (European Banking Authority). I senare steg kommer frågor upp om gemensam insättargaranti och kris- och konkurshantering av banker.

Förhandlingsläget för Sverige.

Om alla EU-länderna med undantag för Sverige beslutar sig för att acceptera en viss utformning av banktillsynen kan Sverige stoppa förslaget även om Sverige självt inte vill gå med. Sverige kan alltså i fallet med frågan om ECB:s deltagande stoppa alla andra EU-länders önskan om fördjupat samarbete.

Att Sverige ensamt med ett veto skulle stoppa alla andra EU-länderna önskan om fördjupat samarbete vore dock orimligt. Sverige skulle inte bara agera osolidariskt utan också få skörda en ödesdiger draksådd i europasamarbetet. Naturligtvis säger Sverige då adjö till alla tanker på att tillhöra Europas kärna.

En annan innebörd av uttrycket "Sverige säger nej" är att vi intar samma position som Storbritannien. Det innebär att vi lägger ned vår röst eller röstar ja. Vi bryr oss dock inte närmare om bankunionens utformning i förvissning om att vi redan från början bestämt oss för att ändå aldrig delta i densamma. Även i detta fall skjuter vi ut oss själva från Europas kärna. Sveriges EU-skeptiker kanske vill ha utanförskap tillsammans med brittiska tories (konservativa) som förhandlingsresultat? Det vill naturligtvis inte folkpartiet liberalerna.

En tredje tolkning av uttrycket "Sverige säger nej" är att Sverige säger nej till nu liggande förslag, men säger ja till att konstruktivt förhandla vidare för att så långt det är möjligt undanröja våra invändningar. Det är i denna situation som Sverige närmast befinner sig. Det blir ett finansministermöte (Ekofin) denna vecka, tätt följt av ett EU-toppmöte och sedan, nästa vecka, eventuellt ytterligare ett finansministermöte.

Andra länder.

Andra EU-länder har också invändningar mot liggande förslag så Sverige är inte ensamt. Några EU-länder har liknande invändningar som Sverige. Det gäller bl. a Tyskland och Polen. Båda är stora EU-länder och Polen är näst Frankrike det för Tyskland viktigaste EU-landet. Polen - i likhet med Sverige - har ännu inte euron som valuta men syftar till att gå med i euron inom några år. Danmark - ett annat utanförland - ser väsentligt mindre problem än Sverige gör med liggande förslag. Finland är mycket intresserat av att Sverige går med i en EU-gemensam banktillsyn (Nordea är en stor och gemensam bank, som bekant, med säte i Stockholm och dotterbank i Finland). Tyskland anser sig ha mer tid för fortsatta förhandlingar än Frankrike, som är mycket angeläget att få ett avslut i tillsynsfrågan till nyår. Tyskland vill sannolikt i slutänden tillmötesgå Frankrike på denna punkt, dvs det blir sannolikt ett beslut före jul.

Om det blir stor oro på de finansiella marknaderna på grund av ökad politisk osäkerhet i Italien ökar trycket på att snabbt komma överens.

Slutsats.

Sverige ska förhandla vara med målet att vara med i den EU-gemensamma bankunionen. Som ett första steg gäller att vara med i EU:s nya banktillsyn. Sverige och EU-länderna har trots allt vapenskrammel ett gott utgångsläge inför den avslutande förhandlingen om gemensam banktillsyn. Sverige kan sannolikt - förutsatt att Sverige faktiskt vill och har deltagande som ett tydligt förhandlingsmål - vara med och ro i land ett svenskt deltagande.

Nästa år kommer övriga två huvudfrågor inom ramen för bankunion, dvs insättargaranti och krislösningsmekanism.

Magdalena Andersson (S) överraskar med att vilja stoppa ny kärnkraft. Elpriset blir stor valfråga 2014?

I Ekots lördagsintervju kom Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson med det överraskande beskedet att man bör riva upp gällande lag som tillåter byggandet av nya kärnkraftsreaktorer. Det gamla förbudet återställs och Alliansens energiuppgörelse rivs upp, om Andersson får bestämma. (Länk: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3071).

Beskedet innebär bland annat att Vattenfalls ansökan om att undersöka förutsättningarna för nya reaktorer måste skrotas, om Andersson och Socialdemokraterna får bestämma efter valet 2014. Andersson aviserar helt nya förutsättningar för produktionen av svensk el, och Anderssons är en linje som överensstämmer med Miljöpartiets och Vänsterpartiets energipolitik.

Eftersom nuvarande kärnkraftverk successivt, och med början om ca 10 år, måste stängas ned av ålders- och säkerhetsskäl och därefter, under en 12-årsperiod, allihop stängas, inställer sig omedelbart frågan hur Socialdemokraterna tänker sig att försörjningen av el till hushåll och företag i Sverige efter 2022 ska organiseras. Ett svar på den frågan måste fram omgående och långt före valet 2014 eftersom tillstånd, projektering och byggandet av nya anläggningar och kraftnät tar lång tid.

Idag står kärnkraften - beroende på exakt år - för ca 40 till 45 procent av landets elförbrukning, och - märk väl - den produktionen är oberoende av väder och vind.

Anderssons nej-till-kärnkraftslinje innebär också höjda elpriser i framtiden. Redan från nästa vecka måste investerare och producenter i t ex basindustrin och bland villaägare räkna med den höjda risken för högre elpriser framöver. Den kommer ovanpå högre elpriser på grund av Tysklands kärnkraftsavveckling som höjer elpriserna i hela Nordeuropa. Elprishöjningar sänker eluppvärmda fastigheters värde, sänker företagens förväntade lönsamhet och möjlighet att anställa. Det senare gäller särskilt basindustrin.

Glädjande att fler står bakom bankunionen

(Debattartikel införd på Svenska Dagbladets webbplats den 6 december 2012 kl 14: 33)

 

Det finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och Socialdemokraterna i riksdagen.

Den 18 oktober skrev några ledande folkpartister – Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad – att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion (Expressen 18/10). Redan dessförinnan hade partiledaren i anföranden klargjort liberalers positiva inställning.

 

Andras reaktion på artikeln var misstrogen. Man skakade irriterat på huvudet och några blev mycket arga, till exempel ledande socialdemokrater, delvis på temat ”vilken fräckhet!”.

Idag är det helt annat ljud i skällan. Många verkar bara på några veckor ha blivit folkpartister när det gäller inställningen till EU:s bankunion. Särskilt glädjande är detta beträffande LO, som i denna fråga förefaller stå betydligt närmare Folkpartiet liberalerna än Socialdemokraterna.

LO-ekonomerna Ola Pettersson och Torbjörn Hållö välkomnar en bankunion och kritiserar långsamheten i förhandlingarna. ”Sverige har all anledning att söka den trygghet som en gemensam bankunion kan ge. Vi [LO-ekonomer] menar att bankunionen bör välkomnas av Sverige, inte motarbetas” (Brännpunkt 3/12). Utmärkt blåslampa!

Socialdemokraten och LO-mannen Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, kritiserar den svenska regeringen för att den – enligt honom – drar benen efter sig och inte har accepterat det liggande förslaget till bankunion (SVT Rapport 4/12).

Finansminister Anders Borgs initiala motsträvighet är förbytt till beredskap att resa, förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de bara vill ända fram till deadline vid nyår. Allt i syfte att få till stånd en acceptabel lösning på utestående tvistefrågor.

Det finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och Socialdemokraterna i riksdagen. De senare har som vanligt ett snävt nationellt perspektiv och är överladdade med invändningar och skeptiska frågor. LO har dessbättre ett mer internationalistiskt och europeiskt perspektiv: ”Rätt utformad kan en bankunion vara en avgörande del i lösningen på den europeiska krisen och för att minska risken med framtida [bank]kriser. Det är hög tid för Sverige att driva på för hårdare regler och bättre övervakning av de europeiska bankerna.”

Under ganska tyst medgivande stödjer dock både Socialdemokraterna och Miljöpartiet finansminister Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.

Det vi sett under hösten är inte den första omsvängningen i svensk europapolitik när den möter verklighetens konkreta EU-hållning. Skepsis har också vid tidigare tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.

Inför EU-länders beslutsamhet att nu återigen fördjupa sitt samarbete tvingas skeptikerna därför igen att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta – att vara tillsammans med de andra länderna, eller stå utanför deras samarbete? Bortsett från FP och några till är huvuddelen av Sveriges politiker idag antagligen inte anhängare av särskilt mycket mer EU-samarbete. Men – märk väl – när det kommer till kritan är dessa politiker oftast ännu mera emot att stå utanför europasamarbetet!

1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet resulterade förvisso i en majoritet emot att stå utanför EU. Resultatet var dock inte ett ja-till-EU utan snarare ett nej-till-nej-till-EU! I EU-politiken går Sverige med bakdelen först.

Tro mig, en svensk majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 25-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska ekonomiska värderingar och stabilitet. Det passar Sverige bra – liksom våra närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Därför ska vi vara med redan nu och konstruktivt, engagerat och fördjupat delta i utformningen av detta reviderade eurosamarbete.

CARL B HAMILTON (FP)

riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson

Svensk omsvängning om bankunion.

Så sent som iden 18 oktober skrev några ledande folkpartister - Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad - att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion (Expressen 18/10).

Andras reaktion på artikeln var misstrogen och man skakade på huvudet, eller så blev några mycket arga, t ex ledande socialdemokrater - delvis på temat "vilken fräckhet!".

Idag är det annat ljud i skällan. Nu är finansminister Anders Borg beredd att resa och förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de andra bara vill fram till deadline vid nyår, i syfte att sy ihop en acceptabel lösning på utestående tvistefrågor.

Socialdemokraten Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, går mycket längre och kritiserar idag den svenska regeringen för att den inte redan har accepterat det liggande förslaget till bankunion, trots att liggande förslag är skräddarsytt för enbart euroländerna (SVT Rapport 4/12). Under tyst medgivande stödjer både de inhemska socialdemokraterna och Miljöpartiet Anders Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.

Detta är inte den första omsvängningen i svensk EU-historia när Sverige möter verklighetens konkreta EU-beslut. Skepsisen har också vid tidigare tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.

Inför EU-länders beslutsamhet att fördjupa samarbetet tvingas skeptikerna (igen) att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta - att vara tillsammans med de andra länderna i EU, eller stå utanför deras samarbete?

Bortsett från FP och några till är nog huvuddelen av Sveriges politiker idag antagligen inte för EU-samarbetet, men - märk väl - när det kommer till kritan är dessa politiker ännu mycket mera emot att stå utanför samarbetet. Redan 1994 års folkomröstning resulterade i en majoritet emot att stå utanför EU. Resultatet var inte ett ja-till-EU utan ett nej-till-nej-till-EU!

Tro mig, en majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 30-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska ekonomiska värderingar. Det passar Sverige bra - liksom våra närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Och varför skulle vi inte vara med i det gänget, likaväl som Sverige tidigare - på 1970- och 80-talen - var knutna till den tyska D-Marken?

Men då lever sannolikt Storbritannien i baksmällan av ett crazy beslut att lämna EU, och vacklar ingen - för vilken gång i ordningen sedan 1700-talet? - i frågan om britterna vill vara européer. Och några svenska EU-skeptiker hänger säkert på då också.

Sverige har råd med Keynes när det behövs!

Konjunkturinstitutet (KI) har i dag, för andra månaden i rad, presenterat en konjunkturbarometer vars samtliga indikatorer pekar nedåt.
- Det är ingen alarmerande, men dock besvärlig, konjunkturbild som blir allt tydligare. Vårt lands ekonomiska utgångsläge är tack och lov robust och välfinansierat. Sverige har råd med Keynes! Vi klarar nedgången med den flexibilitet som redan i utgångsläget fanns i höstbudgeten. Det gäller Arbetsförmedlingens rymliga anslag, finanspolitikens kraftiga automatiska stabilisatorer, Riksbankens penningpolitik och - om så behövs - ytterligare finanspolitiska insatser av regering och riksdag. Vi ska ha en öppen attityd till ytterligare åtgärder i ljuset av framtida prognoser. Det innefattar ett omsorgsfullt beredningsarbete för eventuella åtgärder.

- Frågan är varför Socialdemokraterna i stället vill spara i detta konjunkturläge? Obegripligt att de inte nu vill utnyttja sin "konjunkturbuffert" i S:s budgetförslag. Inställningen vittnar om ett tvehågset och valhänt handlag med konjunkturen.

Nu bäddar Finansinspektionen för lägre riksbanksränta, svagare krona och färre varsel.

Finansinspektionens beslut idag att bankerna måste hålla mer kapital för sin bostadsutlåning till hushållen kan ses som ett svar på Riksbankens lätt maskerade vädjan om åtgärder mot hushållens upplåning för att kunna sänka sin styrränta. Finansinspektionens åtgärd är välkommen eftersom en räntesänkning är en korrekt åtgärd mot höstens varselvåg, orsakad av snabbt fallande efterfrågan utomlands på svenska varor och tjänster.

Svensk konkurrensutsatt industri klagar på kronkursen, som de anser alltför stark. Och vi har en ovanlig situation med både en försvagning av utländsk efterfrågan och samtidigt en under 2012 starkare krona. Dessa två faktorer brukar annars hjälpas åt, men så är det inte denna gång. Det är en något onormal situation som klämmer exportföretagen från två håll.

Sverige uppfattas nämligen - vilket i och för sig är glädjande - som en säker tillflyktsort för internationella investerare, som därför placerar pengar här. Riksbanken kan dock göra det mindre lönsamt att ha sina pengar i Sverige genom sänkt ränta här. Då ökar sannolikheten för en försvagning av kronan. Det finns ingen garanti för svagare krona, men sannolikheten skulle öka. Då skulle också de nu dubbelsidigt klämda exportföretagens konkurrenskraft förbättras, varslen bli färre och arbetslösheten kunna bli mindre.

Sedan en tid har Riksbanken gjort klart att man i och för sig skulle vilja sänka räntan - det ligger i deras beskrivning av framtiden - men att man ser som ett allvarligt hinder hushållens upplåning och skuldsättning.

Oavsett om vi tycker att Riksbanken gör en riktig diagnos när det gäller skuldsättningen - med tanke på den stora gruppen marginella låntagare menar jag själv att Riksbanken gör en riktig bedömning - är det Riksbankens bedömning som vi politiker har att förhålla oss till. När nu Finansinspektionen fattar ett beslut som minskar de samhällsekonomiska riskerna med hushållens skuldsättning öppnar det för en lägre riksbanksränta och sannolikt en något svagare krona och därmed en lägre arbetslöshet. Det gynnar just den typ av företag som drabbas av den aktuella varselvågen.

Bra!

EU-budgeten "helvetets förgård"

"Helvetets förgård på jorden" var den brittiske premiärministern Tony Blair karaktärisering av förhandlingarna om EU:s långtidsbudget.

Beskrivningen förefaller även denna gång kunna besannas. Det gäller att vara uthållig i denna osköna huggsexa som är renons på statsministerns vurm för ordning och reda.

Läget för Sverige behöver inte vara så pjåkigt. Vi förefaller inte få igenom våra önskemål om mindre jordbruksstöd och mindre regionalpolitik (strukturfonder). Motkrafterna i ett EU präglat av stora budgetunderskott är som väntat starka. Men det vore väl inte helt uteslutet att kunna få denna motgång uppvägd av en bibehållen svensk budgetrabatt värd några miljarder kronor, som ändå i detta läge bör vara vårt huvudfokus; en mycket måttlig summa i EU-budgeten jämfört med jordbruks- och regionalpolitiken. Ett resultat utan kompromissens fantomsmärtor lär ändå inget medlemsland få uppleva på förgården i Bryssel.

Utspring imorgon till lunch?

Välkommet att Moderaterna vill avskaffa den differentierade a-kasseavgiften.

1. Det är välkommet att även Moderaterna nu vill avskaffa den differentierade a-kasseavgiften. Det är redan FP:s ståndpunkt. Differentierade a-kasseavgifter är en teoretiskt elegant tanke, men den stämde inte med den praktiska verkligheten.

 

2. Det återstår att ansluta sig till FP-positionerna

att det bör införas en modern arbetsrätt som inte utestänger ung, oerfaren arbetskraft vid anställningstillfället och som premierar kompetens vid tillämpningen av turordningsregler,

 

att det bör införas en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

 

att marginalskatten bör sänkas och framför allt att ”värnskatten” tas bort.

 

3. Ett system med korttidsarbete övervägs. Det ska användas vid djup och temporär kris. Men vad är ”djup”? Vad är ”temporärt”? Detta måste definieras. Vad innebär det för inkomstnivåer? I vilken utsträckning ska åtgärden ske i kombination med utbildning? Hur ska statens insats bestämmas?

 

I enlighet med Rehn-Meidnermodellens positiva inställning till långsiktigt produktivitetshöjande strukturomvandling – som ger högre lönebetalningsförmåga i företagen – får korttidsarbete inte leda till långsiktigt lägre produktivitetsutveckling. Bland annat därav motiveras avgränsningen till ”temporärt”.

 

Märk väl: Socialdemokratiska regeringar har inte infört system med korttidsarbete trots långt regeringsinnehav, inte heller har LO tidigare krävt det. Låt oss noga analysera de invändningar som funnits och undanröja dessa genom att utforma ett system som passar just Sverige arbetsmarknad och just svenska partsförhållanden på arbetsmarknaden, och med de förvaltande parter som är tänkta att ha en viktig roll i sammanhanget.

 

Självklart under insyn och transparens för utomstående.

Valutgång utan feel-good-känsla. USAs "fiscal cliff" kan störta även Europa ned i avgrund.

Mycket återstår att göra i USA och Europa
USA-valet blev en folkomröstning om kandidaternas förmåga att styra upp den amerikanska ekonomin, men också om fördelningen mellan rika och fattiga.


Expansion eller åtstramning?Å ena sidan stod erfarenheten av Obamas klassiska keynesianskt stimulerande finanspolitik understödd av Federal Reserves expansiva penningpolitik. Den bar frukt de senaste månaderna, men feel-good faktorn förefaller ändock bräcklig.



Å andra sidan stod Romenys krav på lägre skatter för dem med högre inkomster - dvs expansion! - och lägre offentliga utgifter - dvs åtstramning! - men med högre utgifter för militära ändamål - dvs expansion, men mest utomlands. Detta något komplicerade budskap i kombination med Romenys historia av ombytlighet och flip-flop gjorde rimligen prognosen svår för väljarna om vilken ekonomisk politik Romeny faktiskt skulle komma att föra.



Dock, utom på en tydligt skiljaktig punkt: Obamas fördelningspolitik har tyngdpunkten på lägre inkomst- och bidragstagare, och Romeny på de mer välbeställda med högre inkomster och med en förlitan på att deras välstånd sipprar ned (trickle down) till de fattiga. Ett val mellan politiskt styrda fördelningspolitiska åtgärder, eller tro på trickle down till politiskt odefinierade mottagare.

Avgrunden på nyårsdagen.
Nu står Obama inför uppgiften att förhindra att hotet om "fiscal cliff" - dvs drakoniska automatiska skattehöjningar och utgiftsminskningar - utlöses den 1 januari. Misslyckas Obama nå en uppgörelse störtar USA sannolikt ned i recession igen, och drar då med sig bl a det alltjämt ekonomiskt mycket sköra Europa. I Europa råder alltjämt djupa kort- och långsiktiga ekonomiska problem, och man ska inte luras av några veckors stiltje i krisprognoserna.


Sista ordet är inte sagt -- Forward!

Minskade ränteavdrag sänker räntan och ger fler jobb

(Svenska Dagbladet den 23 oktober 2012)

Ingress:
När Riksbanken ligger kvar med en högre ränta kyler det av hushåll och bostadspriser, men dessvärre också företag och sysselsättning. Det bästa sättet att enbart strama åt hushållens upplåning är genom minskade ränteavdrag. De organiserade villaägarna och andra som skriker mot minskade avdrag tycks inte begripa att ett högre ränteläge slår mot precis samma personer som de säger sig värna.

****************************
Bör riksbanksräntan sänkas? Ja!, säger många och hänvisar till den redan låga inflationstakten, den svagare konjunkturen med ett växande antal varsel. Nej!, säger riksbankschefen Stefan Ingves (SvD Brännpunkt 18/10). Riksbanken kan inte sänka räntan om inte andra beslutsfattare i ekonomin först vidtar åtgärder som bromsar hushållens skuldsättning, säkrar den finansiella stabiliteten och hindrar en förödande finanskrasch i Sverige: ”Hög skuldsättning kan inte ignoreras. …Ju mindre som görs på annat håll för att minska riskerna med hög skuldsättning, desto mer faller på [ränte-]penningpolitiken” skriver Stefan Ingves.

När riksbanken ligger kvar med en högre ränta kyler det naturligtvis av hushåll och bostadspriser, men dessvärre också företag och sysselsättning. (Riksbanken kan inte differentiera mellan olika låntagare.)

Vad kan då vi andra göra för att hjälpa riksbanken att sänka räntan? Det införda utlåningstaket på 85 procent slår särskilt mot dem som köper sin första bostad. Det är en olycklig effekt, naturligtvis. Ett amorteringstvång på bostadslån är inte heller bra eftersom det kan leda till att de med sämst ekonomi – till exempel de som blir arbetslösa eller sjuka – tvingas ta upp dyrare lån för att amortera ned sina billigare bostadslån.

Det bästa sättet att enbart strama åt hushållens upplåning är genom minskade ränteavdrag i skattesystemet. Att minska avdragen har den eftersträvade effekten att kyla av enbart hushållsupplåningen och därmed möjliggöra för riksbanken att släppa fram en lägre ränta som gynnar hela ekonomin: som stimulerar företagen, investeringarna och håller uppe efterfrågan på arbetskraft.

De organiserade villaägarna och andra som skriker mot minskade avdrag tycks inte begripa att ett högre ränteläge slår mot precis samma personer som de säger sig värna, men samtidigt dessutom mot hela svenska ekonomin, i vilken villaägarna har att leva.

Om boräntan är 5 procent, och skatten på inkomst av kapital sänks från dagens 30 till 25 procent, och därmed ränteavdragen med lika mycket, motsvarar det en räntehöjning med cirka 0,25 procent. Om regeringen idag lade fram ett förslag om en sådan minskning av ränteavdragen och riksbanken som resultat sänkte med, säg, 0,5–0,75 procent tjänar hushållen alltså rejält på omläggningen, liksom – naturligtvis – företagen, fackföreningarna och a-kassorna. Arbetslinjen värnas.

Det är just nu – vid dagens redan extremt låga räntor – som det är bäst och billigast för alla, men särskilt de högbelånade, att genomföra denna skatteförändring.

Är man ändå inte nöjd med denna åtgärd, som främst verkar mot högräntelånen, kan riksdagen samtidigt höja barnbidragen eller sänka inkomstskatten. Dessa åtgärder subventionerar inte låntagande, märk väl.

Sänkt skatt på kapital har även en viktig näringspolitisk betydelse. Idag har OECD-länderna i genomsnitt en skatt på kapitalinkomst om cirka 17 procent, att jämföras med Sveriges nästan dubbla, 30 procent. Detta missgynnar svenskt ägande, innovationer och entreprenörskap. Om man sänker skatten får svenska företag tillgång till mer riskkapital från svenska aktiesparare utan krångliga riskkapitalavdrag eller statsbidrag. Företagen blir mindre låneberoende, de kan öka sin soliditet och de står starkare i framtida kristider.

Placerare som investerar hemmavid, där de känner risker och förutsättningar bättre än utländska placerare, är dessutom erfarenhetsmässigt mer långsiktiga i sina placeringar, och kräver något lägre avkastning. Detta gynnar alla i Sverige.

Och låt oss annonsera denna skattesänkning redan nu till årsskiftet 2012/13! Det skulle nämligen i ett slag underlätta för riksbanken att redan nu sänka räntan, och för regeringen att hävda arbetslinjen.

Sverige hör hemma i Europas bankunion!

(Artikel publicerad i Expressen den 18 oktober 2012)

De senaste årens europeiska skuldkris har på ett brutalt sätt avslöjat de svåra konsekvenserna av länder och banker i obalans. Europa behöver tillsammans gå vidare och bygga upp gemensamma system för banksektorn.

Större bankers verksamhet begränsas numera sällan till ett enda land - Sveriges fyra storbanker är alla internationellt verksamma. En enskild stat kan inte längre på ett effektivt sätt övervaka gränsöverskridande bankers verksamhet.

Finansiella marknader är därmed intimt sammankopplade. Om en bank hamnar i problem har det effekter även för andra länder. Finansiell oro och förluster ger ringar på vattnet i en sammanlänkad finansmarknad, men också tilliten till motparter i andra banker kan skadas. Lån och åtaganden fungerar inte utan förtroende för motpartens förmåga att kunna fullfölja ingångna avtal.

Regler och efterlevnad skiljer sig i dag för mycket åt mellan länder och tillsynen av banker faller i dag lätt mellan två, eller flera, stolar.

Därför är det viktigt och välkommet att EU-kommissionen har lagt fram ett förslag till europeisk banktillsyn. Enligt förslaget ska ett gemensamt regelverk tas fram och Europeiska Centralbanken, ECB, får i uppdrag att se till att det efterlevs. Vi menar dock - till skillnad mot Kommissionen - att ECB bör fokusera på de 60-100 systemviktiga bankerna i EU. ECB:s uppgift blir bland annat att utfärda och dra tillbaka tillstånd att driva banker och andra kreditinstitut, att se till att de följer kapitaltäckningskrav och att övervaka deras risktagande.

En genomtänkt och väl fungerande europeisk banktillsyn är ett starkt svenskt egenintresse. För att vi ska kunna tillvarata detta egenintresse bör vi vara med. EU-kommissionens förslag gäller i första hand euroländerna, men även icke-euroländer inbjuds att delta.

För Folkpartiet är det naturligt att Sverige bör sträva efter att delta fullt ut.

Detta förutsätter ett i praktiken lik­värdigt inflytande för Sverige och andra icke-euroländer i den del av ECB som ska ha ansvar för frågor om banktillsyn, liksom att det finns möjlighet för enskilda länder - om de så önskar - att hålla högre kapitaltäckningskrav. Med de viktiga erfarenheter Sverige har från nittiotalskrisen bör vi kunna bidra med viktiga erfarenheter i förhandlingarna.

EU-kommissionen har även presenterat en "färdriktning" mot "europeisk bankunion", där insättargarantier och ett europeiskt regelverk för avveckling och rekonstruktion av banker är viktiga komponenter.

Det finns en logik i att söka europeiska lösningar även på dessa frågor, inte minst mot bakgrund av att en del banker helt enkelt kan vara för stora för att garanteras av enskilda länder.

En bankunion får dock inte innebära villkorslösa svenska borgensåtaganden för andra länder. Folkpartiet säger också nej till en europeisk skatt på finansiella transaktioner. En fullfjädrad bankunion bör ses som ett institutionellt samarbete för att bygga robusta system i Europa - och indirekt som förtroendeskapande för euroländerna i den akuta krisen.

Det kommer att finnas skäl att återkomma till alla dessa frågor. Vi ser dock med stor oro på den förstärkta utvecklingen mot ett Europa i flera hastigheter där Sverige står utanför.

Sverige ska - enligt vår mening - delta konstruktivt, engagerat och utnyttja vår samlade kompetens i de just påbörjade förhandlingarna. EU-kommissionens förslag kommer säkert att förändras under förhandlingarnas gång, och där ska Sverige vara med och påverka.

Folkpartiets mål är att utformningen ska bli så bra att riksdagen kan ge sitt stöd till svenskt deltagande. Vi ska göra detta för vår egen skull men också - som del av svenskt ansvarstagande för Europa - för att påverka till vårt gemensamma bästa.

JAN BJÖRKLUND, partiledare för Folkpartiet och utbildningsminister.

BIRGITTA OHLSSON, FP, är Europaminister.

CARL B HAMILTON, Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson.

 

Tre gubbar – dessvärre – stiger fram och tar emot Nobels fredspris.

Visst vore det kul om alla som verkar och verkat för ett demokratiskt, fredsfrämjande och humant Europa kunde känna sig delaktiga i årets fredpris!


 Men det blir knappast så genom det inskränkta, fantasilösa och okänsliga val av mottagare av Nobels fredspris i Oslo som man nu bestämt. Enligt TT blir det en trojka av glada gubbar som tar emot fredspriset för EU:s räkning: EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, EU:s permanente ordförande Herman Van Rompuy och EU-parlamentets talman Martin Schulz.


 Det hade varit mycket bättre om åskådarna – och framför TV-apparaterna blir de många – hade sluppit identifiera EU med tre gubbar.


 Det hade varit mycket bättre om man t ex valt två ungdomar – den eviga symbolen för framtiden – som gjort något konkret för Europas demokrati, fred och frihet finge hämta priset på uppdrag av EU-parlamentet, EU-kommissionen och EU:s ministerråd.


 Och visst skulle de tre herrarna som man nu utsett – kanske t o m kompletterade med ordförandena i domstolen och banken – få vara med och applådera. Men i bakgrunden!



En glad EU-gubbe

Carl B Hamilton

Borg och Grekland

Anders Borg är överbeskäftig när han föreskriver grekerna vad de bör göra och inte göra (nedan intervju den 13/10). Det är knappast hans uppgift, utan det är upp till grekerna själva att bestämma om de är beredda och kapabla att göra de nödvändiga reformer och stora uppoffringar som krävs för att vara kvar i eurosamarbetet. Det är möjligt att grekerna kommer till samma slutsats som Borg, men låt dem då få göra detta utan bli skrivna på näsan av präktiga Sverige med sin fina ekonomi.


Grekland och euron är förvisso en ekonomisk fråga, men vi har också att besinna en större fråga om Greklands tillhörighet, och att bedöma konsekvenserna av om Grekland ser sig som utstött ur den europeiska gemenskapen. Det är bättre med Grekland inom gemenskapen än utanför gemenskapen. Betänk alla problem som finns i närområdet: med Turkiet om Cypern, flykting- och knarktrafiken från Asien, Syrien, extremistiska strömningar, osv. Ett Grekland som ser sig som utstött kan bli nog så problematiskt.


Det är möjligt att flera folk i EU inte är lika förtjusta som många i Sverige med att städa, tvätta och vara ordningsamma och redliga. Europa är förvisso mer av knagglig mosaik än välpolerat svenskt gråberg. Uttrycket "mångfald i gemenskap" är välformulerat om europeiskt samarbete.


Dessutom, jag ser inte poängen med att Sverige mitt i de känsliga förhandlingarna om bankunion ska hamna på kontrakurs med Tyskland, vars finansminister Schäuble helt förutsägbart tagit avstånd från Anders Borgs uttalande. Vi har många krav i de förhandlingarna och Tyskland är en av våra allra viktigaste likasinnade i de ansträngningarna.

*********************************************************

Såhär sa Borg enligt referat:

"Anders Borg tror att det bara är en fråga om tid innan Grekland lämnar eurosamarbetet. Anledningen är att landet "inte riktigt förmår genomföra de åtgärder som behövs och att Grekland i grunden har så dålig konkurrenskraft" sade Borg vid en telefonkonferens från IMF-mötet i Tokyo på lördagen.

I så fall tror han att landets växlingskurs faller.

-Då blir Grekland mer attraktivt som turistland. Det är en av de industrier landet har som fungerar. Det kan ge viss tillväxt, landet har en väldigt låg ekonomisk bas för produktion att tala om."

Fredspriset ett pris till oss alla EU-vänner, och en nyttig påminnelse.

Att fredspriset går till EU är en nyttig påminnelse om EU:s grundläggande syfte: frihet och fredlig konfliktlösning i Europa.

I Sverige ser man ofta EU-medlemskapet som en kostnads- och intäktskalkyl. Priset är därför en välkommen påminnelse om de långsiktiga argumenten för mer europasamarbete och om grundläggande motivet för det svenska EU-medlemskapet.

Jag känner mig själv delaktig, och jag tycker att alla vi svenska europavänner idag ska känna oss som pristagare. Idag firar vi!

Självklart ska priset ses som en uppmaning till EU:s ledare att besinna sitt långsiktiga uppdrag och att konstruktivt och engagerat lösa den pågående ekonomiska krisen. Det gäller naturligtvis även Sverige roll i EU-samarbetet, och att vi som nation inte bara ska tänka på oss själva och på pengar, utan även på övriga Europas öde och framtid.

Det är onekligen paradoxalt att Norge som delar ut priset, inte självt önskat vara medlem i den organisation som man idag hyllar med fredspriset

S ekonomiska politik skulle medföra höjd arbetslöshet och ökat utanförskap

I en fallande konjunktur är det inte budgeten som ska vara i balans utan samhällsekonomin!

S "Affärsplan" (s) består mest av bidrags- och skattehöjningar.

En huvudinvändning mot Socialdemokraternas budgetförslag är att det skulle förstärka konjunkturnedgången och öka arbetslösheten. Trots - enligt författarna av budgetalternativet - att arbetslösheten är "på uppåtgående", "arbetsmarknaden underpresterar" och räntan är rekordlåg vill S driva fram ett lägre budgetunderskott med en svagare efterfrågestimulans, än regeringen.

Men det är just i lågkonjunktur med fallande efterfrågan som det är helt rätt att öka efterfrågan genom att låta budgeten gå med (ett kontrollerat) underskott. I själva verket borde - så negativt som konjunkturen utvecklats sedan i somras - stimulansen och budgetunderskottet sannolikt gjorts större än i slutändan blev fallet i regeringens budget, och därmed hade den finanspolitiska stimulansen också blivit starkare. Regeringen får noga följa konjunkturlägets utveckling under hösten och vintern, och ha sedvanlig beredskap för insatser.

Oppositionen påstår att sänkt bolagsskatt har en svag stimulanseffekt. Men man måste se till totaleffekten i en jämförelse med regeringens budget. Socialdemokraternas alternativ innebär bland annat fördubblad arbetsgivaravgift för unga under 26 år - ca 14 mdr kr - som naturligtvis har en åtstramande effekt, liksom avskaffad krogmoms - drygt 5 mdr kr. Tillsammans blir det knappt 20 mdr kr i åtstramande skattepolitik. Därtill kommer reducerat jobbskatteavdrag och ett antal mindre skattehöjningar, bl a höjd alkoholskatt om 1,5 mdr kr. Summa summarum innebär detta kraftigare åtstramningar än de kritiserade 7-8 mdr som sänkt bolagsskatt i regeringens budget handlar om.

Därtill: Om jobb och företag flyttar ut från Sverige på grund av hög bolagsskatt får vi en långsiktig skada på svensk ekonomi, med lägre sysselsättning och lägre inkomster för all framtid. Det är oklok politik.

I ett hushåll eller ett företag måste man förvisso spara när konjunkturen och inkomsterna viker, men det gäller inte staten. Det är konjunkturpolitikens ABC i ett ekonomiskt starkt och välskött land som Sverige.

I en fallande konjunktur är det inte budgeten som ska vara i balans utan samhällsekonomin!

Det finns idag ganska gott om lediga resurser i svensk ekonomi, inflationstrycket är närmast obefintligt, budgetunderskottet litet (0,3 procent av BNP år 2012), och den offentliga skulden ('statsskulden') har drivits ned till ca 37 procent, och är därmed bland de lägsta i EU. Socialdemokraternas krav på en särskild "konjunkturbuffert" i detta läge är skadlig ekonomisk politik. Det är som Socialdemokraterna varken hört, läst eller lärt av Keynes och efterkommande ekonomers - och även s-politikers - konjunkturpolitik.

Andersson och Olovsson hänvisar till finanspolitikens regelverk och indikatorer såsom vore de förbudsskyltar. Men beroende på att Sverige har haft svag konjunktur under lång tid - en stor del av perioden sedan 2008 - och att prognoserna nu pekar nedåt, är dessa indikatorer inget mer än - just det! - indikatorer. De kan inte tas till intäkt för att koppla bort det sunda förnuftet. Andersson och Olovsson beter sig nu som en person som tittar ut genom fönstret på morgonen, ser frost och is, men litar ändå mera på termometern som visar plusgrader.

Att regeringen "lånar till en vidlyftig bolagsskattesänkning" är ett medvetet vilseledande påstående. Man kan förvisso ha olika åsikt om hur stor sänkningen av bolagsskatten bör vara - det har jag respekt för - men jag saknar respekt för påståendet att Riksgäldens upplåning skulle vara öronmärkt för just bolagsskattesänkningen ("ofinansierad", "på lånade pengar", osv.) Man kan precis lika gärna säga att Riksgäldens upplåning skulle gå till Socialdemokraternas förslag om olika höjda bidrag (höjd a-kassa, höjd ersättning i sjukförsäkringen, borttagna tidsgränser, etc.)

Dagens motstridiga budskap i s-politiken illustreras väl av två citat från DN-debatt idag: "[Vi] föreslår lägre ofinansierade insatser än regeringen" och "Nu krävs insatser för att stimulera efterfrågan". Att säga sig vilja gasa och bromsa samtidigt är lealös politik.

"Affärsplanen" blev en plan för högre skatter och mera bidrag.

I korthet föreslår Socialdemokraterna en dubbelt så hög arbetsgivaravgift för unga, högre krogmoms, högre bolagsskatt än Alliansen, höjda bidrag, borttagna tidsgränser i våra försäkringssystem och därmed ett ökat utanförskap.

Talet om "affärsplan", tillväxt och en näringslivsvänlig politik visar sig vara ganska tomt. Istället levererar Socialdemokraterna en rad väsentliga skattehöjningar, och ökade bidrag istället för arbetslinjen. Ett ökat utanförskap istället för fler med egen försörjning genom arbete, är i praktiken Socialdemokraternas recept för Sverige.

Löfven har försökt att framställa sig själv som förnyare. Med budgetförslaget visar det sig vara precis tvärtom. Socialdemokraternas budgetförslag innebär att vi skulle kastas tillbaka till det Sverige där skatterna på arbete var höga, utanförskapet växte, sjukskrivningarna var närmast oändliga långa och skatten på företag och näringsliv blev högre och bredare.

Hur blir det fler jobb till ungdomar med dubblerade arbetsgivaravgifter? Hur ska en kraftigt höjd krogmoms ska leda till att fler får sitt första jobb i en bransch som sysselsätter många ungdomar och invandrare? Högre bolagsskatt än i jämförbara länder, hur ska det göra Sverige attraktivt för internationella investeringar? Och hur ska ökade bidrag och en sjukförsäkring utan bortre gräns göra att fler kommer i arbete?

(S)tudielön till vissa ungdomar - ett orättvist förslag.

Idag föreslår Socialdemokraterna att många ungdomar i utbildning ska få en hel eller nästan hel avtalsenlig lön. Men hur reagerar de ungdomar som utbildar sig för egna eller lånade pengar på det förslaget? De anser det djup orättvist, är erfarenheten.



Förslaget om en sådan ersättning bortser från att om staten betalar personer som är i utbildning en hygglig, eller t o m avtalsenlig lön - som är socialdemokraternas förslag - riskerar vi att kommer tillbaks till en ohållbar situation som rådde för ett antal år sedan, dvs. att det i samma klassrum (utbildningssituation) sitter, dels personer som får en god statlig ersättning (lön) för att de studerar, dels andra personer som tvingats låna hos CSN eller hos andra långivare för att finansiera sina studier.



Att de facto införa studielön för vissa, men inte för alla, leder till att de människor - dvs. de som inte får den statliga studielönen - upplever sig utsatta för en starkt upprörande statligt organiserad orättvisa. Stora spänningar uppstår. En statlig politik som innebär en ekonomiskt helt olikartad behandling av människor i likartade undervisningssituationer har inte accepterats i det förgångna, och kommer nog inte heller att göra det framdeles.



Brist på innehåll i svar i SVT Agenda den 30/9:

Låt mig också ta upp bristen på svar frågan vad som händer med dem som inte fått jobb eller utbildning efter ett år i temporär åtgärd i Socialdemokraternas nya program för långtidsarbetslösa.

Magdalena Andersson (S) svarade svepande att "[jag] tror säkert det finns något för alla" i Agenda. Men så förhåller det sig dessvärre inte, och detta är ett faktum som svenska regeringar har brottats med i årtal, dvs. problemet med att hitta verkningsfulla och accepterade åtgärder för den hårda kärnan av långtidsarbetslösa. När det gäller åtgärder för denna grupp duger det inte med gottköps-svar när Socialdemokraterna vill ersätta den nuvarande faktiska politiken med något nytt, och på denna avgörande punkt helt okänt och oklart.



Paletter i politiken, nej tack.

Till sist: Kan vi inte slippa uttryck som "palett av åtgärder" i det politiska språket. Nu börjar även Magdalena Andersson tala om sin "palett".

Magdalena Anderssons (S) tystnad om vådliga bieffekter av S-förslagen.

(Artikel publicerad i Svenska Dagbladet den 30 september 2012.)

 

Socialdemokraternas Magdalena Andersson nya slagord mot regeringen är att den lånar till ”vidlyftiga skattesänkningar”. Andersson syftar på bolagsskatten.

Dock, bolagsskatten skulle – om man inte sänker den – medföra att skattebasen krymper. Varför det? När omvärlden har lägre bolagsskatt väljer fler företag att inte expandera i Sverige, eller att lokalisera sig utomlands. Det är alltså vilseledande att påstå att skattesänkningen ”kostar” 16 miljarder kronor eftersom dessa miljarder i växande utsträckning aldrig hade kommit in till statskassan om skattesatsen behållits på 26 procent istället för att den 1 januari 2013 sänkas till 22 procent. Att tänka kameralt och statiskt är okej på hushålls- och företagsnivå, men inte på samhällsekonomisk nivå när regeringspolitik avgör förutsättningarna för bland andra företagen.

Nu ska socialdemokraterna öka utgifterna för sjukförsäkringen (3,5 miljarder kronor), andra alternativa åtgärder för personer i arbetsmarknadspolitikens ”fas 3” (drygt 2 miljarder kronor), och höjd a-kassa (några ännu oredovisade miljarder). Eftersom ingen kan öronmärka statens upplåning för vissa, men inte andra, åtgärder kan man lika gärna säga att Riksgäldens blygsamma upplåning i så fall skulle gå till ökade utgifter som till intäktsminskningar. Det vet naturligtvis Andersson, men hon vill kanske kasta grus i vanligt folks tankemaskineri med sitt utpekande av just sänkt bolagsskatt såsom vore den öronmärkt i statens upplåning.

Man kan ha olika åsikter om den lämpliga nivån på ersättningen till sjuka och arbetslösa. Folkpartiet Liberalerna tycker till exempel att den bör vara något högre än Moderaterna. Det är en fördelningspolitisk avvägning. Ostridigt är dock att det finns en målkonflikt: Ju högre ersättning man bestämmer sig för, desto svagare blir drivkraften till ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet. Det finns mycket forskning som konstaterat detta så det är inte lönt att förneka existensen av motsättningen mellan generösare bidrag, å ena sidan, och fler jobb å andra sidan. Fler jobb har i sin tur en mycket stark positiv fördelningspolitisk effekt, även om den naturligtvis tar något längre tid att registrera i statistiken än gör höjda bidrag.

Att Socialdemokraternas satsningar på väsentligt högre ersättningar till dagens arbetslösa och sjukskrivna får betalas genom färre jobb kommer dock inte Andersson knappast att vilja erkänna annat än under stark frågepress. Men det priset för den socialdemokratiska politiken bör lyftas fram, och uppskattningar om jobb-förlusterna avkrävas Andersson.

Att Socialdemokraterna föreslår starkt ökad subventionering av åtgärder för långtidsarbetslösa i arbetsmarknadspolitiken (”att stänga fas 3”) leder till en förlust av vanliga reguljära jobb. Det kommer Andersson sannolikt att vilja slinka undan med en fotnotsfras, typ ”det vet alla” – som om den kunskapen vore allmängods! Men priset i form av förluster av vanliga människors jobb (”utträngning”) bör upp på bordet och beräkningar redovisas.

Till sist: Om man betalar personer som är i utbildning en hygglig, eller till och med avtalsenlig lön – som är Socialdemokraternas förslag – kommer vi tillbaks till den närmast ohållbara situationen som rådde för ett antal år sedan, det vill säga att det i samma klassrum sitter dels personer som får en god statlig ersättning (lön) för att studera, dels personer som tvingas låna hos CSN eller andra för att finansiera sina studier. Det leder till att många människor upplever sig drabbade av en stor orättvisa. Enorma spänningar uppstår.

En statlig politik som innebär en sådan olik behandling av människor i samma undervisning har inte accepterats i det förgångna och kommer nog inte heller att göra det framdeles.

Fas tre ersätts av mer bidrag och färre osubventionerade jobb.

Socialdemokraterna ska "stänga ned" 30 000 platser i "fas 3" meddelande man idag. Men vad blir skillnaden?

Svar: En svagare arbetslinje med färre reguljära (osubventionerade) jobb i Sverige. S vill minska långtidsarbetslösheten genom en utvidgad och stärkt bidragslinje.

Socialdemokraternas nya åtgärder konkurrerar sålunda med normalt lönesatta jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Exempel: Antag att en företagare börjar producera trädgårdsmöbler med hjälp av lönesubventionerade personer, och att han bara behöver betala 15 procent av andra företagares lönekostnad, såsom S föreslår. Då slår den nye företagaren ut från marknaden andra redan existerande producenter av trädgårdsmöbler, som ju betalar och har 100 procents avtalsenlig lönekostnad. Då går redan etablerade producenter ganska snart i konkurs, deras anställda blir arbetslösa, och de kommer kanske så småningom över i socialdemokraternas nya "Fas S"-system. De får då en lönesubvention på 85 procent, och kan anställas av den nye, framsubventionerade, producenten av trädgårdsmöbler. Så vad är vunnet?

Dessutom: För dem som kan se fram mot 100 procent avtalsenlig lön som är subventionerad bortfaller närmast incitamenten att söka jobb på reguljära arbetsmarknaden.

Resultatet blir alltså en delvis utträngning av vanliga riktiga jobb - något som Magdalena Andersson (S) reptilsnabbt gled förbi på pressträffen.

Åtgärderna som föreslås av S är också i princip desamma som svenska regeringar använt sig av under lång tid. Den svåra frågan är alltid densamma: hur skall man återföra dessa personer - som varit långtidsarbetslösa - till den reguljära arbetsmarknaden? På den punkten är S-recepten nygamla: En person som står långt ifrån arbetsmarknaden och inte är tillräckligt produktiv i arbetslivet för att bära upp en avtalsenlig lön får traditionellt i Sverige hjälp på två sätt:

1) Arbetsgivarens lönekostnad sänks genom en statliga subvention så att lön och produktivitet överensstämmer.

2) Den enskildes produktivitet höjs med hjälp av utbildning så att lön och produktivitet överensstämmer.

S förslag sätter in en bortre parentes för dem som får sin lön subventionerad med 85 procent. Men vad händer sedan? Det förefaller inte finnas något annat svar på den frågan än att det sitter en utredning som Alliansregeringen tillsatt, och som S ska återkomma till att ta ställning till.

Mera utbildning och överbryggning skola-till-arbetsliv är redan idag föremål för massiva insatser och regeländringar från alliansregeringens sida, med en rad olika slags insatser. Även fokus på en bättre fungerande arbetsförmedling har varit Alliansregeringens, och hela myndigheten är omgjord. Inget av detta förefaller nytt, även om det inte ska uteslutas att några nya former kan behövas och några gamla former tas bort.

Socialdemokraterna älskade på pressträffen att säga "riktiga jobb" och "fungerande insatser" men menar extra-subventionerade jobb, extra-subventionerad utbildning och nya nygamla krav på bättre arbetsförmedling, och undviker frågan om utträngning av andras normala jobb.

Bakgrund:

S höll alltså idag presskonferens om att avskaffa fas 3 och ersätta med uppskattningsvis hälften "riktiga jobb" till avtalsenlig lön och hälften utbildning till bibehållen ersättning i nya studieplatser vid t ex komvux och yrkeshögskola. Den som anställer får en lönesubvention i form av ett särskilt anställningsstöd om 85 % (företag), respektive upp till 100 % (kommuner/landsting samt föreningar). Förslaget gäller de 30 000 personer som idag ingår i fas 3 under ett års tid - en ev. utökning till andra grupper och över längre tid återkommer S till. Kostnaden (utöver dagens fas 3-medel) är ca 2 mdkr för 2013.

Full pott för folkpartiet: både hemleverans från Systemet och nej till gårdsförsäljning!

Systembolaget börjar redan i höst med hemleverans! Regeringen har bifallit Systembolagets önskan att under hösten pröva hemleverans av vin, öl och sprit. Det är mycket bra. Den som befinner sig på en svensk vingård kan på gården beställa hemleverans av vinet, eller köpa det på de tre närmaste Systembutikerna eller beställa det till butiken hemmavid utan extra kostnad. Full pott för förnuftet, med andra ord.

 

Detta är den nya alkoholpolitiken i ett nötskal: strikta ålderskontroller och perfekt service till nyktra vuxna. Systembolagets monopol och legitimitet bygger på att medborgarna accepterar monopolet. Förslag om Systembolagets avskaffande ska inte kunna motiveras med att bolaget ger medioker service.

Man ska veta att det idag är lagligt – och i praktiken ofta utan varken ålderkontroll eller skatt – att importera med internetbeställning, och få varorna levererade hem till dörren. Då är det bättre – och sannolikt billigare – att Systembolaget utför denna tjänst med strikta ålderkontroller, genomfört utan vinstintresse och utan offensiv marknadsföring.

Stora livmedelskedjor som ICA, Coop. Hemköp m fl är i startgroparna och vill gärna sälja med hemleverans med ”helgkassar” innehållande vin och mat i lämpligt kombination. De kan göra detta med utnyttjande av dagens regelverk, men utan Systembolagets vana vid rutiner för strikt ålderskontroll och uppföljning av efterlevnaden av ålderskontrollerna. Vinklubbarna är idag antagligen inget stort socialt problem, men deras marknadsföring och verksamhet har vuxit snabbt. Förhoppningsvis tillämpar de strikta ålderskontroller.

 

Höstens introduktion på Systembolaget av hemleverans kommer att följas av erfarna alkoholforskare. Hemleverans kommer att kosta måttligt extra (se nedan) och göras med några dagas leveranstid. Leveranser sker helgfria vardagar under butikernas öppettider (klockan 10.00 – 20.00) - med obligatorisk legitimationskontroll och noggranna instruktioner till leverantörens personal att inte lämna ut till någon under 20 år, berusade eller när det finns risk för langning.

 

Hemleverans kommer kanske främst att utnyttjas av stressade heltidsarbetande som ett sätt att få livspusslet att gå ihop lättare, och äldre som tycker att det är bekvämt att inte behöva ta sig till butiken och sedan bära hem tunga påsar.

 

En föregångare till svensk hemleverans finns i Norge. Där har hemleverans från norska Vinmonopolet funnit i tio år och utan påvisbara negativa sociala effekter.

 

För mer kött på benen: Så här förespråkande jag – i reviderat sammandrag – hemleverans sommaren 2011 (18/7) på DN-debatt:

Systembolagets monopol och legitimitet bygger på att medborgarna accepterar monopolet. Därför bör Systembolaget eftersträva att nyktra vuxna ska få perfekt service. Förslag om Systembolagets avskaffande ska inte kunna motiveras med att bolaget ger medioker service. Fokus för företagets alkoholpolitiska uppdrag är numera också att motverka drickande bland unga. Det sker framför allt genom de strikta ålderskontrollerna, som man genom kontinuerliga tester vet är mycket effektiva, samt olika kampanjer riktade till unga, deras föräldrar och äldre syskon.

Med nya mönster för hur vi handlar bör Systembolaget förbättra sin service genom att införa modern e-handel med leverans till köparen.

På bolagets webbplats skall man kunna beställa alla typer av drycker. Det rör sig i dag om cirka 14 000 (sic!) produkter. Varorna levereras efter en i sammanhanget normal leveranstid om 2–4 dagar, beroende på var i landet leveransen sker. (Om varorna inte finns i standarsortimentet kan det ta något längre tid.) Vid överlämningen av varorna måste mottagaren kunna legitimera sig och visa att han eller hon är minst 20 år, det vill säga minimiåldern för köp i Systembolagets butiker. Mottagaren skall även vara nykter och inte misstänkas för langning.

Den chaufför som utför leveransen måste vara minst 20 år. Om mottagaren inte uppfyller villkoren överlämnas inte varorna. Detta är, precis som i butik, desto lättare eftersom Systembolaget inte drivs med vinstintresse och ett nekat köp inte är en förlust eller motgång.

Betalningen sker antingen vid beställningen över internet på numera gängse sätt, eller med kort vid leverans på samma sätt som man kan betala till exempel taxi med kort (och alltså utan rånar-­attraktiv kontanthantering).

Leverantören upphandlas regionalt av Systembolaget. Det kan bli Postens paketservice eller någon annan pålitlig speditör. Systembolaget får genomföra stickprovskontroller och regelbundet gå igenom problem och avvikelser vid leverans med de aktuella chaufförerna (en gång/månad exempelvis).

Den extra kostnaden för hemleverans ska inte bäras av butikskunderna. Priset vid dörren ska vara ett rent kostnadspåslag. Det får inte sättas så lågt att bolaget kan sägas missbruka sin monopolställning och därmed konkurrera ut de under senare år nytillkomna privata vinimportörerna, som också levererar till dörren (från lager i utlandet). Systembolaget kommer ändå att ha ett övertag jämfört med dessa i kraft av sina stordriftsfördelar, och därmed lägre kostnader, och sitt mångdubbelt större sortiment. (En stor vinbutik i Paris, Milano eller Barcelona har 300–400 flaskor på hyllorna, och huvudsakligen från det egna landet.)

Jag skulle utifrån uppgifter från norska Vinmonopolet, som har ett liknande och väl fungerande system, gissa att extrakostnaden kanske kan bli 100–200 kronor för upp till sex flaskor eller några ölflak, och 400–500 kronor för upp till hundra flaskor/ölflak. Prispåslaget beror helt på speditörernas kostnad för att köra ut och hantera varor och betalning.

De privata vinimportörer från egna lager utomlands som finns redan i dag – typ Australian Wine Club, Vinstocken med flera – är knappast något social- eller alkoholpolitisk problem. I startgroparna väntar dock större aktörer – kanske både ICA och Konsum – för att introducera tjänster med helg- och festkassar som innehåller kombinationer av mat och alkoholdrycker. Inget fel i det, men de alkoholhaltiga dryckerna bör självklart istället – utan vinstintresse och med ett väsentligt bredare sortiment – köras hem, till festlokalen eller till landet, bekvämt från Systembolaget.

Blir detta en ingång till ungdomsfylleri? Knappast, eftersom det förutom legitimation kommer att krävas planering flera dagar i förväg; spontanfylla är knappast möjlig. Även om man utnyttjar möjligheten att skicka en flaska som gåva till någon annan ska mottagaren ändå alltid vara minst 20 år. För ungdomar spelar dessutom den högre totalkostnaden större roll; det blir ju inte särskilt billigt att köpa varorna med leverans, men mer bekvämt.

Gårdsförsäljning då? Förutom det som jag skrev inledningsvis: Sanningen är att ensamrätt till försäljning inte går att förena med flera olika försäljare. Man får välja mellan att behålla Systembolagets ensamrätt, eller att riva upp hela monopolet. Det finns ingen medelväg. Sorry. Finlands system är varken rättssäkert eller täcker vinodlare.